torsdag 31 augusti 2017

Fyra koppar kaffe minskar risken att dö rejält

Enligt en ny studie minskar du risken att dö tidigt om du dricker två till fyra koppar kaffe om dagen. Denna slutsats presenterades vid European Cardiac Society Congress 2017, och är resultatet av en observationsstudie som följt 20 000 personer i Spanien under tio års tid. Medelåldern hos deltagarna var 37 år. Under perioden dog 337 deltagare. De som drack minst fyra koppar kaffe per dag hade 64 procent lägre risk att dö jämfört med de som sällan eller aldrig drack kaffe. De som drack två koppar om dagen hade 22 procent lägre risk. För personer över 45 år som drack två koppar kaffe var dödligheten 30 procent lägre, vilket tyder på att kaffe blir bättre med åren.

Det var en observationsstudie. Forskarna kan inte visa att kaffe är orsaken, men de rensade bort faktorer som ålder, kön och diet och kom fram till detta starka samband mellan kaffe och dödlighet.

”In the SUN project we found an inverse association between drinking coffee and the risk of all-cause mortality, particularly in people aged 45 years and above. This may be due to a stronger protective association among older participants”, säger Dr. Adela Navarro, medförfattare och kardiolog vid Hospital de Navarra i Pamplona, Spanien.


Risken att dö är fortfarande 100 procent oavsett hur mycket kaffe du dricker. Däremot tycks alltså kaffe minska risken att dö den närmsta tiden. Jag kanske ska ta en påtår. Men inte mer än så. Andra studier har visat att kaffe är nyttigt upp till en viss gräns på omkring fyra koppar kaffe.


Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

tisdag 29 augusti 2017

Antiinflammatoriska läkemedel hämmar muskeltillväxt

Många som tränar, äter också antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som ibuprofen och ipren. Men en ny studie från Karolinska institutet visar att NSAID kan hämma muskeltillväxten hos unga indivder som tränar styrka.

I studien delades unga män och kvinnor (18–35 år) slumpmässigt i två grupper: en grupp åt en hög dos NSAID (ibuprofen/ipren) och den andra gruppen en mindre dos acetylsalicylsyra. De tog dosen varje dag under åtta veckor. Under samma period tränade de styrka 2-3 gånger i veckan. Sedan mättes bland annat muskeltillväxt, muskelstyrka och antiinflammatoriska markörer i musklerna.

Efter åtta veckor hade gruppen som ätit den lägre dosen med acetylsalicylsyra fått ungefär dubbelt så stor muskelvolymökning jämfört med de som ätit stora dosen ibuprofen.

"Resultaten är högintressanta eftersom intaget av antiinflammatoriska läkemedel är väldigt stort över hela världen, och inte minst bland elitidrottare och motionärer. Vi valde att titta på effekten av ibuprofen eftersom det är ett av de mest välstuderade antiinflammatoriska läkemedlen på marknaden, men vi tror att alla typer av receptfria NSAID-preparat i höga doser påverkar musklerna på liknande sätt", säger Tommy Lundberg, forskare vid institutionen för laboratoriemedicin på Karolinska Institutet och huvudansvarig för studien i ett pressmeddelande från KI.


Bild wikipedia.

Även muskelstyrkan påverkades negativt av höga doser antiinflammatoriska läkemedel. Analyser av muskelbiopsier visade att inflammationen hämmade musklerna hos de försökspersoner som fått ibuprofen.

"Det här tyder på att muskelns inflammationsprocesser i samband med styrketräning är gynnsamma för den långsiktiga uppbyggningen av ny muskelmassa, åtminstone hos unga personer. Våra resultat antyder att unga individer som styrketränar för att öka muskelmassan och bli starkare bör undvika regelbundet intag av höga doser antiinflammatoriska läkemedel", säger Tommy Lundberg.

Inflammationer är en del av kroppens anpassning till bl a träning. Det är alltid en risk att ändra på kroppens beprövade lösningar. Oftast handlar det om en avvägning. Vill jag bli bra nu, eller bli helt återställd långt senare? Den nya studien visar att det inte bara handlar om läkning, utan också om träningseffekt.

På lång sikt tycks det bäst att låta kroppen växa sig starkare genom att gå igenom den inflammatoriska och helande processen. På kort sikt tappar man och det gör lite ont, men det kanske det är värt.


Läs mer om löpning och hjärnan på Hjärnfysikbloggen.

söndag 27 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Intervaller och ångest

Jag tränar mest lugnt och långt, men en gång i veckan tränar jag hårt i form av intervaller. Var fjärde vecka kör jag fler intervallpass, eftersom det tycks finnas fördelar att köra intervaller i block. Sedan följer en lugn vecka. Det är ett träningsschema som passar mig. Det känns bra att veta ungefär hur jag ska träna och när jag följer det upplägget, brukar jag bli bättre. Jag ser det som tre trappsteg upp, sedan ett trappsteg ner och därefter tre nya trappsteg upp på lite högre nivå än förra gången. Det tredje trappsteget är högre än de övriga. Det är veckan med fler intervaller.

Utsikt från Speckstaberget. Det är belöningen efter mina backintervaller.

Ibland ser jag fram mot intervallerna, andra gånger känner jag ångest och mitt undermedvetna letar undanflykter. För att komma vidare pratar jag med mig själv. Vad vill du? Vill du bli bättre? Då måste du ut ur bekvämlighetszonen. Ok. Ångesten visar hur viktigt det är. Det är ett tecken. Om jag trots ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.



lördag 26 augusti 2017

Varning för bukfetma


Det finns många myter om fett. Fett anses farligt och skadligt. Men fettet som omger cellerna eller fettet som isolerar nervceller, är vare sig skadligt eller farligt. Oftast klumpar man ihop allt fett, men det finns olika typer av fett. Det finns brunt och beiget fett. Det är rent hälsofett. Det finns underhudsfett och det finns visceralt fett, också kallat bukfett. När vi talar om skadligt fett, handlar det om ett överskott på bukfett.

Bukfett är kopplat till en rad sjukdomar, som hjärtsjukdom. Det finns även en koppling till cancer. Men hur ser den kopplingen ut?

Bukfett är fettet runt de inre organen.

En ny studie från Michigan State University kanske kan svara på det. Forskarna såg att ett visst protein -  fibroblasttillväxtfaktorn 2 eller FGF2 -som släpps ut från fett i kroppen kan förvandla friska celler till cancerceller. Både underhuds- och bukfett frigör FGF2, men bukfettet frigör mycket mer och har man mycket bukfett frigörs ännu mer FGF2.

"Our study suggests that body mass index, or BMI, may not be the best indicator," säger studiens huvudförfattare Jamie Bernard i ett pressmeddelande. "It's abdominal obesity, and even more specifically, levels of a protein called fibroblast growth factor-2 that may be a better indicator of the risk of cells becoming cancerous."

Brunt fett
Det blir kallare nu. I förrgår var det tre grader och jag fick skrapa bilrutan. En fördel med kyla är att kroppen bildar brunt fett när man fryser. Brunt fett bränner bort det farliga vita bukfettet. Tyvärr måste man frysa för att signalera till kroppen att börja tillverka detta nyttiga fett. Det bruna fettet håller oss sedan varma genom att bränna av vitt fett.

Jag brukar vara ganska dålig på att klä mig varm och fryser ganska ofta. Men det är ju inte farligt att frysa. Man blir inte förkyld. Mina kollegor klagar på att det är kallt på kontoret, men jag fryser inte eftersom jag har mycket brunt fett. En kollega sitter med dubbla tröjor och filt, medan jag går runt i T-shirt.

Läs mer om fett, hjärna och löpning på Hjärnfysikbloggen.

tisdag 22 augusti 2017

Jobba hårt in i det sista

En dag i somras låg jag i hängmattan och tittade på två silvertärnor som virvlade runt och dök i sjön. De kommer tillbaka år efter år. Under vintern lever de nära Sydpolen. De pendlar 1000 mil hit och dit. Under en livstid sägs de att de flyger omkring 2 miljoner kilometer. Det är 500 varv runt jorden. De dyker med samma dödsförakt när de är unga som gamla. De sliter hårt, ändå lever de i 30 år. Däggdjur - bortsett från fladdermöss - i samma storlek lever bara en tiondel så länge. Jag tror det är samma silvertärnor som jag såg för 10 eller 15 år sedan, men det är svårt att se hur gamla fåglar är. De ser pigga ut in i det sista. Men de inte bara ser pigga ut. De är pigga.
 

Silvertärna.

En studie från något år sedan visade att sillgrisslor lever ett aktivt liv i 30 år. Sedan dör de knall och fall. De visar få tecken på åldrande före döden. Sillgrisslor är ungefär som humlor - de borde inte kunna flyga, men de flyger ändå. De har högre energikostnad än alla andra fåglar och använder massor av energi för att flyga och dyka. Det borde ge en hög grad av oxidativ stress, vilket - enligt populära teorier om oxidativ stress - skadar celler och leder till åldrande. Men sillgrisslor tycks inte bli äldre. De kör hårt in i det sista. De skaffar nya ägg, kastar sig nerför stup och dyker ner till 200 meters djup. Sedan dör de. De ligger inte i någon säng den sista tiden. De flyger, dyker, parar sig frekvent och dör. En sillgrissla, som de kanadensiska forskarna kallar Wayne Gretzky, har fortplantat sig i närmare 20 säsonger. Det är lika länge som Gretzky spelade i NHL.


Sillgrisslor.

“Most of what we know about aging is from studies of short-lived round worms, fruit flies, mice, and chickens, but long-lived animals age differently. We need data from long-lived animals, and one good example is long-lived seabirds.”, säger studiens huvudförfattare Kyle Elliott, doktorand vid University of Manitoba.

Fåglar är både långlivade och uthålliga. Det hänger säkert ihop på flera sätt. 

måndag 21 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Artros och sittsjuka

Risken för knäartros har fördubblats sedan 1940-talet, visar en ny studie av antropologerna Ian Wallace och Daniel Lieberman från Harvard. Det tycks inte i första hand bero på övervikt eller på ökad livslängd, utan deras gedigna studie tyder på andra orsaker.

Wallace och Lieberman tror att deras studie kan ändra på synen på knäartros som en följd av åldrande och istället leda till att vi fokuserar på de insatser som krävs för att förebygga sjukdomen - som vi nu gör med hjärtsjukdom.

De båda antropologerna använde sig av en rad olika metoder, inklusive studier av människor och djur, men deras huvudsakliga mål var att ta reda på hur gammal sjukdomen faktiskt är och om det verkligen stämmer att artros har blivit vanligare.

"There are famous examples in the fossil record of individuals, even Neanderthals, with osteoarthritis," säger Lieberman i ett pressmeddelande. "But we thought, let's look at the data, because nobody had really done that in a comprehensive way before."

Wallace åkte kors och tvärs över Amerika och lyckades leta fram över 2000 skelett, en del över 6000 år gamla. När brosk förstörs och ben kommer i direktkontakt med varandra, bildas en glasliknande yta. Det var denna yta som de letade ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.

måndag 14 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Löpning och ibuprofen

Många löpare använder icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som ibuprofen för att dämpa smärta och inflammationer. Inflammationer spelar en nyckelroll i läkningen av skador. Behandlar man en läkningsprocess, torde läkningen bli sämre.

Studier visar att NSAID-användning är särskilt utbredd bland utövare av ansträngande uthållighetssporter som maraton och ultralöpning. Enligt vissa uppskattningar tar så många som 75 procent av långdistanslöpare ibuprofen eller andra NSAID före, under eller efter träning och tävling.

Sedan tidigare vet man att NSAID kan bidra till njurproblem hos uthållighetslöpare. NSAID minskar kroppens produktion av prostaglandiner. Prostaglandiner sätter igång processer som bidrar till smärta och inflammation. Prostaglandiner får också blodkärlen att utvidga sig, vilket ökar blodflödet till det drabbade området. Syftet är ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.



lördag 12 augusti 2017

Neuromyter och lärstilar

I en ny studie har en grupp amerikanska forskare tagit reda på hur lärare, allmänhet och studenter som har gått neurovetenskapliga utbildningar ser på olika neuromyter. Neuromyter är vanliga missuppfattningar om hjärnforskning, varav många avser lärande. Forskarna fann att det är vanligt att tro på dessa neuromyter och att utbildning i neurovetenskap till viss del bidrog till att minska dessa felaktiga föreställningar.

Men spelar det någon roll om människor tror på neuromyter? Ja, inte minst när det handlar om utbildning och lärare. Om man t ex tror att alla barn som har dyslexi läser bokstäver baklänges, vilket 59 procent av alla lärare i studien trodde, påverkar det såklart kvaliteten på den hjälp barnet får.


En av forskarna bakom studien, Kelly Macdonald vid University of Houston, hade tidigare jobbat som lärare och stötte på många neuromyter under sin lärarutbildning. För att ta reda på hur dessa neuromyter levde ute i samhället, gjorde hon tillsammans med andra forskare en onlineundersökning där lärare fick svara sant eller falskt om en rad påstående om vanliga neuromyter. De testade också allmänheten och personer som hade studerat neurovetenskap, för att se om kunskap om hjärnan påverkar tron på neuromyter.

Studien visade att tron på neuromyter är utbredd, men att utbildning och särskilt neurovetenskap, minskar tron på myter. Allmänheten trodde på 68 % av neuromyterna, lärarna på 56 % och av de som studerat neurovetenskap trodde 46 % på neuromyter.

De neuromyter som flest trodde på var:
  • Myten om lärstilar, att individer lär sig bättre när de får information i sin föredragna inlärningsstil (taktil, auditiv eller visuell). 
  • Mozart-effekten (att klassisk musik främjar inlärning). 
  • Att dyslexiska barn ser bostäver baklänges. 
  • Att vi använder 10 % av hjärnan
  • Hur socker påverkar uppmärksamhet. 
  • Att vi antingen använder den högra eller den vänstra hjärnhalvan

Vad kan man göra åt detta? Enligt lärare i min omgivning lär man (åtminstone för några år sedan)ut lärstilar på lärarhögskolorna. Det är där man måste börja. Ut med myterna, in med den beprövade vetenskapen. Varför har t ex myten om lärstilar ett sådant grepp om lärarna? Det vimlar av kurser och jag har själv blivit klassificerad på en kurs. Som tur var brydde jag mig inte om den diagnosen, men många barn får en etikett och tror att de lär sig bäst genom att lyssna eller genom att se. Kanske känns det bra att klassificera och att bli klassificerad? Lärstilar skapar ordning i kaos. Men det är en inbillad ordning. Det vetenskapliga stöder obefintligt.

Ut med lärstilar och in med hjärnorna
I ett upprop i The Guardian i våras uppmanade 30 framstående hjärnforskare och psykologer skolorna att kasta ut lärstilar. De skriver att lärstilar är ineffektivt, ett slöseri med resurser och eventuellt skadliga eftersom det kan påverka elevernas utveckling. Myten om olika lärstilar skadar särskilt lågpresterande elever. De får en etikett som förstärker deras identitet och de missar därmed den variation som kanske krävs för att de ska utvecklas.

Jag lär mig en del saker genom att läsa böcker, andra saker genom att göra, prata och höra. Ju fler sinnen, desto bättre knyts kunskapen samman. Lärstilar främjar ett statiskt tänkesätt, men nu vet vi hur viktigt det är med ett dynamiskt tänkesätt. Hur vi ser på oss själva och vår förmåga, påverkar hur vi lyckas i livet. 

torsdag 10 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Peak - så blir du bäst



Det finns hur många böcker som helst som handlar om hur man blir bra, bättre och bäst. En del är bra, men de flesta är ganska intetsägande. De handlar ofta om någon som lyckats och som sedan ger tips om hur man följer han eller hennes väg till framgång. Men det finns bara en väg: hårt, fokuserat arbete. Det är den enda vägen till framgång. Det menar psykologen K. Anders Ericsson. Nyligen kom han ut med boken Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt.



Ericsson tror inte på medfödd potential eller på det som kallas ”talang”. Med stöd från de senaste decenniernas forskning om hjärnans plasticitet och sin egen forskning under de senaste 30 åren, riktar han i Peak in sig på människans förmåga att forma och skapa sin egen potential. Det finns såklart ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


söndag 6 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Fem saker som händer i hjärnan när du springer

En tydlig skillnad mellan människan och vår närmsta släkting schimpansen är sättet vi rör oss på. Schimpanser går och springer på alla fyra. Om de går på två ben vaggar de fram. De orkar bara springa fort i några hundra meter. De kan inte svettas och blir lätt överhettade. Vi människor rör oss dock smidigt på två ben. Vi orkar springa länge och kan göra oss av med kroppsvärme genom att svettas. De utvecklades till fruktätare. Vi utvecklades till jägare och samlare. Människan tvingades använda hjärnan för att spåra, förstå och jaga bytet. Hjärnan växte. Vi blev savannens bästa uthållighetsjägare. Till skillnad från schimpanser gillar vi att springa.

Nu har de tekniska utvecklingen distanserat oss från vår evolutionära historia. Vi har gått från löpare till sittare. Men löpning är bra för oss. Forskning visar att löpning påverkar vår uppmärksamhet, minne, kognition och våra sinnen. Vi behöver våra hjärnor och hjärnan behöver löpning. Här är fem saker som händer i din hjärna när du springer:

1. Hjärnan växer
För ganska exakt 20 år tittade hjärnforskaren Fred Gage och några kollegor lite närmare på vad som hände i hjärnorna ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


torsdag 3 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Djupvila i fjällen

På måndag börjar jag jobba. Sommaren är slut, som man säger. Fast en sommar kan inte ta slut. Ett kexpaket kan ta slut. Sommaren flyttar sig bara. Den följer jordaxelns lutning. Om tio månader är sommaren här igen. Vad vore sommaren utan höst, vinter och vår?
Manarola i Cinque Terre.

Semestrar tar dock slut. Det blev en resa till vackra Cinque Terre och två resor till fjällen. Italien var kultur och folkliv, fjällen storslagen tystnad och ensamhet. I fjällen gick jag offline och offpist. Mobiler och sociala media tär på krafterna och försämrar förmågan att fokusera på det som är viktigt. Vi rör våra mobiler 2167(!) gånger per dag. Strax före sommaren kom en studie som visade att mobiler suger kognitiv kraft även om de är avstängda och ligger i en väska. Eftersom mobiler hela tiden är på i våra hjärnor, är det som om vi ständigt multitaskar.

Kaffe with a view.


Det fick mig att tänka efter. Jag lägger ...


Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.