måndag 1 december 2014

Vår inre löpare

Förra veckan sändes det tredje och sista avsnittet i Vetenskapens värld om Människans inre fisk, ödla och apa. Det är den bästa programserie jag sett om evolutionen, vilket inte är så förvånande med tanke på att programledaren Neil Shubin skrivit en av de bästa böckerna i ämnet: Your inner fish.

TV-serien målade evolutionen med bred pensel, men tecknade vissa avsnitt med den allra tunnaste och finaste penseln, t ex hur benen i ödlornas käkar vandrade upp och bildade avancerade konstruktioner av små ben som blev våra öron. Däremot tog man inte upp människans senaste utveckling - hur vi skakades ner från träden och började gå och springa. Jag hade gärna sett ett fjärde avsnitt om vår inre löpare, så tanken med det här inlägget är att ge Vetenskapens värld ett manus att utgå ifrån när det blir aktuellt med en fjärde del :)

Människans evolution
Jämfört med vår närmsta levande släkting schimpansen är människan ganska klen. Schimpanserna är starkare, snabbare och svingar sig mellan trädgrenarna på ett sätt som inte ens den bästa gymnasten kommer i närheten av. Men vi slår dem - och alla andra däggdjur - i långdistanslöpning. När en schimpans tar ett steg kräver det fyra gånger så mycket energi som för en människa. Människan är helt enkelt konstruerad för att gå och springa långt.
Ett försök att illustrera evolutionen med hjälp av tre motvilliga statister en vacker novemberdag.
För omkring 10 miljoner år sedan skildes schimpansernas och människornas utvecklingslinje åt. De gick sin väg och vi sprang vår väg. De stannade kvar i skogarna, medan våra förfäder klev ner från träden. Det var ett litet steg för vår förfader, men ett stort steg för mänskligheten.

Dessa hominider såg mer ut som apor än som människor. De hade ett ben var kvar i träden. Med tiden blev det allt förre träd och allt mer savann, så hominiderna tvingades äta annan mat än enbart frukt för att överleva - som löv, rötter, rotknölar och frön. Förmodligen även insekter och kött.

De som överlevde på savannen tvingades anpassa sig till en farlig värld fylld av sabeltandade kattdjur, giftiga ormar och gigantiska rovfåglar. På dagen var hominiderna självsäkra samlare, asätare och jägare. På natten var de dock ängsliga villebråd.

För två miljoner år sedan utvecklades en ny art, Homo erectus. Deras kvarglömda skelett visar på en mängd anpassningar till en löpande livsstil, som båggångar i örat, längre ben och kortare armar, cylinderformad bål och sist men inte minst - djurvärldens kraftigaste skinkmuskel. Dessutom försvann pälsen och förmågan att svettas utvecklades.
Några viktiga anpassningar. En jämförelse mellan Homo erectus och Australopithecus afarensis. Källa: Nature.
Tidigare rådde stillestånd mitt på dagen - det var för varmt. Men hominiderna kunde svettas och göra sig av med överskottsvärme, vilket gav en stor fördel i kampen för att överleva.

Huvudet på skaft
En av de viktigaste anpassningarna var utvecklingen av nackligament som stabiliserade huvudet. Tittar man på schimpanser ser man hur deras huvud studsar fram och tillbaka när de springer – de saknar dessa viktiga ligament. Löpare som hästar, hundar och människor har dock oberoende av varandra utvecklat kraftiga nackligament. Tack vare dessa stabilisatorer kan vi hålla huvudet stilla, vilket är en anmärkningsvärd konstruktion för en tvåbent varelse som människan. På fyrbenta djur som vargar är huvudet riktad som en projektil framåt. Det är extremt svårt för en tvåbent varelse vars huvud studsar upp och ner på en hoppstylta. En bra löpare rör sig så lite som möjligt i höjdled och tack vare muskler, senor och armar kan vi balansera huvudet på skaftet och samtidigt hålla det stabilt både vertikalt och horisontellt. Våra ögon är riktade framåt som hos en varg, inte åt sidan som på rådjur och kaniner.
Vestibulo-okulära reflexen. Finurlig i sin enkelhet. Källa Wikipedia.
När vi rör huvudet känner örats båggångar av dessa rörelser och aktiverar en reflex som stabiliserar bilden av t ex ett bytesdjur på mitten av synfältet genom att producera en ögonrörelse i motsatt riktning till huvudets rörelse (vestibulo-okulära reflexen). Vi kan vrida bålen och huvudet när vi springer, men ändå fixera blicken på ett mål i fjärran. Reflexen måste ha varit viktig när vi jagade byte.

Vår inre löpare
För mellan 100 - 200 000 år sedan utvecklades Homo sapiens i Afrika. För 10 000 år sedan hade den nya arten befolkat större delen av världen, från Sydamerika till Australien. Det är en kolonisering som saknar motstycke.

Homo Sapiens använde fantasi och intelligens när de jagade. De försökte tänka som bytesdjuret. När bytet var inom synhåll, fixerade jägaren det på näthinnan och sprang tills bytesdjuret kollapsade av värmeslag. Jägaren blev också trött men uppmuntrades av endorfiner och endocannabonider och uppbådade kraft att döda bytet. Det är ursprunget till "runners high". Denna förmåga att springa långt mitt på dagen i värme var avgörande för vår arts framgång. I en studie för några år sedan kunde man se att en mutation i genen ACTN3 som förbättrade uthålligheten snabbt spred sig i populationen, vilket visar att löpning var värdefullt för vår överlevnad som art.

Vi springer av många anledningar, men den djupaste orsaken är att löpning aktiverar urgamla program i våra kroppar. Hela vår fysiologi - från skallens form till hur fotvalven välver sig - är utformad för att maximera vår förmåga att springa långt. Jag tror det är därför vi mår bra av att springa.

Vi är alla löpare
Vi är inte starka och vi är inte snabba, men vi hittade en lucka och skapade vår egen nisch och jorden är numer överfylld av ättlingar till de första löparna. Jag är fortsättningen på en två miljoner år lång stafettkedja av löpare och jag springer min sträcka. Loppet startade på Afrikas savanner och har sträckt sig runt jordklotet och det finns inget mål. Löpningen är ett mål i sig.

Varje söndag de senaste veckorna har jag sprungit en runda runt halva Härnön utan att titta på klockan. Jag springer på känn utan att ta ut mig och jag fokuserar på löpteknik. Varje gång går det lite fortare. Jag lyfter fötterna som om jag springer på brännhet sand och blicken är fastlåst vid ett suddigt byte långt bort i fjärran. Jag försöker springa innan det blir mörkt. Man har inte många timmar på sig nu. Det måste bli mörkare, innan det blir ljusare.

7 kommentarer:

  1. Vilket bra inlägg, som vanligt :) Jag funderar mycket på det där med vårt ursprung och det kanske inte är så konstigt att man mår ännu bättre av sin löpning när man skalar av, tar bort stora skor, löparklockor och bara springer i kontakt med naturen. Att göra det enkelt innebär att man får mer kontakt med sin ursprungliga löpare :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns ingen härligare löpning än barfota längs en havsstrand. Det är nog så nära ursprunget man kan komma.

      Radera
  2. Hej. En bra serie om evolution är BBC-produktionen "Origins of us".Tre delar varav en handling om hur vi utvecklades som löpare. Finns på youtube.
    Bra blogg!

    SvaraRadera
  3. Det där med att springa efter djur för att bokstavligt talat jaga livet ur dem genom överhettning kanske finns nedärvt i våra gener. Är det månne därför vi är så benägna att springa iväg som en skock skållade loppor i maraton och andra långlopp. Nu är målet i och för sig målskynket och inte ett stackars djur men den metaforen tycks vi kunna ta till oss lika bra. Samma fascination finns inte för korta lopp. Det anordnas ju inga 100-meterslopp som blir rena folkfester. Inte medeldistans heller för den delen även om det nog för de mest otränade säkert vore mer hälsosamt än ett maratonlopp. Varför är det just ansträngning under lång tid snarare än hög hastighet som lockar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vi skulle inte springa maraton om vi inte varit löpare som sprang långt. Kanske något för kulturantropologer att fördjupa sig i, de kanske skulle säga att maraton är en form av ritualiserad jakt. Det är våra gener som får oss att stå där på startlinjen. Jag tror sträckor runt halvmaraton är det mest naturliga för att fånga ett djur, men maraton har en stark tradition och ett starkt "varumärke".

      Radera
  4. Jag har hela mitt vuxna liv drömt om att springa ett maraton.....varför har dock alltid framstått som en gåta........ditt inlägg kanske ger lite ljus på det.
    Jag har nu lagt några år mellan mig och 30-års strecket, men drömmen lever ännu. Kan dock inte förstå hur det ska gå till rent praktiskt........då jag också har ett antal graviditeter bakom mig som satt sina spår på kroppen, samt ca. 20 extrakilon jämfört med innan jag fick första barnet. Har promenerat och kört en del stryketräning för att hålla kroppen lite i gång......men har problem med fötterna (kanske pga. extrakilona?).....tror att det är plantarfaciit.
    Kanske är "jakten" över för mig.........men det skulle kännas sorgligt att låta maraton förbli en dröm som aldrig blev av. ......fast jag fortsätter ju läsa din blogg, så helt död är nog inte drömmen om att bli en löpare :)
    Några tips som kan hjälpa mig på väg? / Maja

    SvaraRadera