fredag 12 december 2014

Håll ögonen på målet

Den som inte vet vart hon ska, vet heller inte när hon kommit fram. När man inte vet, då fyller hjärnan igen luckorna och kanske är det därför som man upplever att det tar längre tid att nå ett okänt mål än ett känt mål? Första gången jag springer eller kör en viss sträcka, känns det längre än nästa gång och sedan blir det bara kortare och kortare.

Alla som tävlat vet att man får nya krafter när man närmar sig målet. När jag sprang ultraloppet Jättelångt i våras var jag osäker på bansträckningen de sista 3 kilometrarna. Det gjorde att jag kände mig tröttare, än om jag känt till sträckan och anat hur långt det var kvar. När jag såg att målet var inom räckhåll kom krafterna tillbaka. Tänk om jag kunnat se målet från första början. Hur hade det varit då?

Avstånd varier
En ny amerikansk studie kanske kan kasta lite ljus över dessa vardagliga observationer. Enligt den är det en bra idé att fokusera på ett mål längre fram längs vägen. Det gör att vägen känns kortare och - märkligt nog - man kommer fram lite fortare. Studien jämförde en "håll ögonen på målet"-strategi med ett mer naturligt sätt att bara se sig om i landskapet. Forskarna bakom studien tror att många som har svårt att komma igång med sin träning borde fokusera på ett mål, eftersom det visade sig att personer som fokuserade på ett mål upplevde att sträckan de skulle gå eller springa var kortare och lättsammare än den verkligen var och de ansträngde sig mer för att nå fram.


Enligt psykologiprofessor Emily Balcetis, som är en av författarna bakom studien, är det svårt för många människor att komma igång med träning, bl a för att avstånden som måste avverkas känns för långa. Hon menar att man genom att fokusera all sin visuella uppmärksamhet på ett specifikt mål, som en byggnad eller ett träd en bit bort, snarare än att låta blicken vandra runt i omgivningen, gör att avståndet verkar kortare, att sträckan avverkas snabbare och att det dessutom känns lättare att träna. Denna studie är relaterad till forskning som publicerade förra året som visade att människor som är överviktiga ser sträckor som längre än de som har normalvikt, särskilt när de inte är motiverade att träna.

I studien genomfördes två experiment: 66 personer, som stod 12 meter från ett kylskåp med kalla drycker, fick i uppgift att uppskatta avståndet till kylskåpet. Hälften av dem hade tränat sin målfokus. Den andra hälften uppskattade avståndet genom att se sig omkring. Det visade sig att de som tränat upp sin målfokus uppfattade sträckan som kortare än de som såg sig omkring.

Samband mellan övervikt och hur lång en sträcka uppfattas. Kroppsvikten påverkar hur vi ser omgivningen. Skärmdump från Emily Balcetis föreläsning på ted
I ett andra experiment fick 73 personer gå 20 meter med vikter som motsvarade 15 procent av kroppsvikten. Hälften fick instruktioner om hur de skulle hålla ögonen på målet - och den andra hälften tittade både på mållinje och runt omkring. Resultaten bekräftade forskarnas hypotes att målfokus förändrade synen på distans, hastighet och upplevd ansträngning. Målfokusgruppen upplevde att mållinjen var 28 procent närmare och de avverkade sträckan 23 procent snabbare än den andra gruppen. Målfokusgruppen upplevde dessutom att promenaden var mindre fysiskt ansträngande än den andra gruppen. Allt detta - inte minst att det fysiska arbetet känns lättare - visar att träning med ögonen på målet gör det lättare att komma igång och fortsätta med träning.

Avstånd kan mätas med linjal, men vår hjärna uppfattar avstånd olika. Hur vi tänker, påverkar hur vi uppfattar världen och det sätt vi uppfattar den på, påverkar hur vi tänker. Är man motiverad är sträckan kortare. Om man är man överviktig är sträckan längre. Vi sitter fast i dessa loopar, men genom att bli medveten om våra begränsningar och genom att använda vår viljestyrka, kan vi bryta oss loss och se världen från en annan synvinkel. Men det är alltid en uppfattning.

Bloggar, twittrar, instagrammar och krönikörar
Jag har skaffat ett twitter- och ett instagramkonto. De är på blöjstadiet än så länge. Det dröjer innan jag blir duktig på det, ungefär som det dröjde ett halvår innan jag fick ordning på mina blogginlägg. Jag har skrivit min första krönika för Runner´s World också. Den kommer med i första numret 2015, den 13 januari. Det ska bli spännande att se vad det blir för respons på mina krönikor.

2 kommentarer:

  1. Är det bättre att känna till hur en tävlingsbana går eller att springa banan för för första gången och inget veta? Min erfarenhet är att det känns lättare att springa när man inte vet exakt hur banan går, då behöver man inte bekymra sig för om t ex en backe väntar. Västerbron ska alltså komma som en överraskning. Samma fenomen med långa raksträckor- det känns lättare att springa på en kurvig väg och inte veta vad som finns runt hörnet än att ha blicken riktad mot ett mål flera kilometer bort och knappt märka att man rör sig i terrängen. Mitt knep under ett coast to coast med ibland oändliga raksträckor var därför att ha blicken riktad mot avståndsmätaren, inte mot horisonten. Först då insåg jag att jag faktiskt rörde mig framåt.

    En del av detta talar alltså emot vad du skriver. Däremot vill jag veta i förväg exakt hur lång sträckan är som jag ska springa. Men att se den framför mig upplever jag snarare som en nackdel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tittar man på sambandet mellan övervikt och avstånd ser man att det finns flera avvikelser från snittet och att det rör sig även i detta fall om ett genomsnitt, så du och jag är kanske olika punkter där:) Jag tycker att sträckan känns kortare på en kurvig väg än en lång väg och att sträckan blir kortare om den är välkänd. I princip tror jag saker kommer närmare om man fokuserar på dem, men det gäller knappast alltid och inte för alla och kanske inte om man springer från en kust till den andra på en kontinent. Det senare kräver kanske en studie i sig.

      Radera