onsdag 16 oktober 2013

10 000-timmarsmyten

2008 skrev Malcolm Gladwell boken Outliers (Framgångsfaktorn). Gladwell var tidigare en mycket framgångsrik medeldistanslöpare, men han är mest känd för sin förmåga att popularisera nya vetenskapliga rön. Alla hans böcker är fulla med nya spännande perspektiv och aspekter på vardagliga problem och vanliga föreställningar. Nyligen kom boken om David och Goliat som vänder upp och ner på synen på vem och vilka som egentligen är i underläge (Goliat hade aldrig en chans mot David). I boken Framgångsfaktorer lanserar han en teori som sedan dess blivit mycket populär, den om att det krävs 10 000 timmar för att bli framgångsrik. Till grund för detta använde han en studie av den svensk-amerikanska psykologen Anders Ericsson. Ericsson hade undersökt vad som krävdes för att bli en bra violinist och fann att de allra bästa övat fokuserat i ungefär 10 000 timmar. Gladwell populariserade och skrev om dessa resultat och visade genom olika exempel hur de kunde överföras på alltifrån schack till golf.  Sedan skrev populärpressen om det och 10 000 timmar blev en regel - The 10 000 Hour Rule (något Anders Ericsson aldrig påstått). Det var allt. En regel utan undantag. Generna kom i skymundan. Den ständiga pendeln mellan arv och miljö slog till 100 procent över på miljö. Alla skulle kunna springa som kenyaner om vi sprang till skolan hela vår uppväxt. Det ska börjas i tid. Specialisera femåringarna!


Men Gladwell glömde en sak: variationen. Det var inte alla som blev riktigt bra efter 10 000 timmar. För en del gick det fortare, för andra tog det längre tid. I en studie på schackspelare fann man att det i snitt krävdes omkring 10 000 timmar för att bli en mästare (egentligen 11 053 timmar), men det var ett genomsnitt. För en del räckte det med 3000 timmar, medan andra behövde 23 000 timmar. 10 000 var ett medelvärde med en variation på nästan 10 000! Det är inte en regel. En regel för människans längd som säger att alla människor blir 1,80 +- 1 meter vore inte mycket till regel.

Stefan Holm vs Donald Thomas
Stefan Holm har sagt att han började hoppa som sexåring. Sedan fortsatta han att hoppa. Knappast någon har hoppat så mycket som han och dessutom tränat så fokuserat. Eftersom han var kortare än nästan alla sina motståndare, blev han tvungen att förbättra allt som var möjligt att förbättra. Han sprang fortare och han kunde göra djupa benböj med 142,5 kg på axlarna. När man undersökte Holms hälsenor fann man att de var så starka att det krävdes en kraft på 1 800 kg för att sträcka ut dem en centimeter, vilket är ca fyra gånger starkare än genomsnittet. Han hade inte hälsenor som en känguru, men de var de starkare än andra höjdhoppares och kunde skjuta upp honom flera extra centimeter. Träning och fokus gav resultat. Holm blev bäst i världen.


I början av 2006 slog basketspelaren Donald Thomas vad med en kamrat att han kunde hoppa två meter. Han var 21 år, 15 år äldre än när Stefan Holm började hoppa. Thomas vann vadet redan nästa dag och klarade även 2,10. Sen fortsatta han att hoppa och vann VM 2007 - från ingenting till VM-guld på ett år. Stefans Holms pappa kallade honom en ”jävla pajas”. Thomas gjorde det mesta fel, men det är ju hur högt man hoppar som räknas. Sen blev inte Donald Thomas bättre, kanske för att han inte gillar höjdhopp lika mycket som basket.

Donald Thomas kropp gjorde honom till världsmästare och instruktionerna till detta bygge finns i generna. Dels har han långa ben i förhållande till kroppen, dels har han extremt långa hälsenor. Ju längre och styvare hälsenor, desto mer elastisk energi kan lagras när den trycks ihop och det ger sedan gratis kraft i upphoppet. Både höjdhoppare och löpare nyttjar denna fria energi.

En person med Donald Thomas kropp och Stefan Holms viljestyrka och ihärdighet, skulle kanske förbättra världsrekordet. Det finns en genetisk komponent i både kropp och viljestyrka, men på samma sätt som man kan träna upp sin kropp kan man träna upp sin viljestyrka. Arv och miljö är aldrig det ena eller det andra utan både och; pendeln slår fram och tillbaka och ibland för mycket åt det ena hållet.

Gener
Tyvärr har många en ganska skev bild av vad gener är. Många tror att vi är helt styrda av dem som om vi vore programmerade utan någon fri vilja. En del gener fungerar självklart så, som t ex generna som ger oss vår ögonfärg eller Huntingtons sjukdom. Om man har genen för Huntington, då blir man sjuk eftersom genen är dominant. Det kan inte all viljestyrka i världen råda bot på. Men för det mesta är gener oerhört komplexa. Man vet att längd till största delen är genetisk, men det är så många gener inblandade att man fortfarande inte vet hur det hänger ihop.


En människa har 23 000 gener. Alla kroppens proteiner finns kodade i dessa 23 000 sidor av nukleotider. Ibland läser man att man hittat genen för x eller y, men det är sällan så enkelt. En del gener styr andra och det är en oerhört komplex väv. T ex finns det en gen (SRY-genen) som bestämmer fostrets kön, men denna gen har dessutom ett stort genomslag på en rad andra funktioner, inte minst på idrottsliga prestationer och det är därför det finns dam- och herrklasser.

Gener - arvet - utgör ritningar, medan miljön bestämmer hur denna ritning manifesteras. Generna sätter gränserna och en del av meningen med livet är att hitta dessa gränser och göra det bästa man kan med det man har.

Idrottsgener
I en stor studie 2011 identifierade man 21 idrottsgener. Om man har fler än 19 av dessa så kan man förbättra sin syreupptagninsgsförmåga tre gånger snabbare än om man har färre än 10. En del svarar alltså mer på träning än andra. En del behöver bara 3000 timmar, andra 30 000 timmar och en del blir aldrig bäst. En timme är dessutom inte huggen i fysisk materia som gener. När det gäller färdigheter som t ex språk och schack är en timme som man tränar innan tolv års ålder mycket mer värdefull än en timme som man tränar när man är arton.

Det är självklart inte bara syreupptagning som påverkar idrottsprestationer, utan i stort sett alla kroppsformer: långa ben, bra syn, långa armar, massmittpunkt, muskelmassa, stora händer ... I en del cellkärnor står det violinist, hos andra fotbollsspelare eller långdistanslöpare. I Donald Thomas fall var det hans hälsena som var mycket längre än alla andras. De föddes han med, som en känguru föds med långa hälsenor. Det stod höjdhoppare i hans cellkärnor.

Börjar simskola
I morgon börjar jag en crawlkurs. Det känns lite nervöst. Jag tror inte det står simmare någonstans i mina gener, trots att halva min genuppsättning simmade i mål och befruktade ett ägg en gång i tiden. Jag behövde inte gå någon kurs för den bedriften, det var generna som styrde mig rätt och fick mig att simma. Sen dess har jag inte simmat så mycket. I år simmade jag kanske i 30 timmar och lyckades i alla fall klara 900 meter över Sidsjön i jobbklassikern. Nästa år ska jag vara bättre ... Men bra blir jag inte. Det krävs mer än 10 000 timmar för det, kanske 10 000 år, men vid det laget har vi inlandsis och då kan jag ju gå över Sidsjön.
Spermier redo inför loppet som alla som blev något vunnit en gång. Av alla biljoner andra blev det ingenting. Varje spermie bär 37,5 megabyte DNA-information. En ejakulation innehåller därmed 1,5 terabyte information. Det är bra överföringshastighet på några sekunder. Bra mycket snabbare än mitt bredband.

12 kommentarer:

  1. Äntligen! Jag hatar den där myten

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet Johan!!

    Det är svårt att förstå varför det generellt ska vara så problematiskt att se relationen mellan arv och miljö - för vissa saker bestämmer generna allt, för andra saker gör miljön i princip allt men för det mesta någon slags kombination, som varierar stort. Precis som du så bra formulerar i detta inlägg :-)

    Vill passa på att säga detta:
    Har följt din blogg sen i våras då jag hittade den i samma veva som jag började springa (igen, efter flera års uppehåll). Du är alltid inspirerande och läsvärd och jag har fått många tips från dig.
    Ett mål jag ställde upp i våras var att jag skulle klara av att springa en halvmarathon-distans mot slutet av sommaren/början på hösten. Det gjorde jag för några veckor sedan och jag vill härmed officiellt ge dig en bit av äran! Du har hjälpt med klara mitt första mål!!
    Nästa sommar ska jag klara en mara har jag tänkt och fortsätter jag läsa din blogg så ska det nog gå fint ;-)

    Tack igen för all inspiration och alla intressanta texter
    MVH
    Jesper i Stockholm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jesper:) Härligt att du fixade det! Jag känner mig hedrad. Lycka till med maran nu, jag ska göra mitt bästa för att inspirera:)

      Radera
  3. Hej, bra skrivet som vanligt.
    Det är alltid ett nöje att läsa din blogg fast jag inte idrottar.
    Dina texter är bra skrivna och verkar vara väl underbyggda. Det saknas i många andra bloggar där tyckandet får dominera.
    Hälsningar
    LarsN

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack LarsN:) jag tror nästan det är fler ickeidrottare som läser bloggen. Den är ju ganska bred och hålls bara lite löst samman genom min träning och lite fokus på just hjärnan. Men jag är intresserad av det mesta som går att underbygga med fakta och det lyser igenom och ibland skriver jag om något helt annat som räntor, filosofi eller livets mening:)

      Radera
    2. Jag kan bara hålla med LarsN!

      Radera
  4. Jag håller med "Anonym" till fullo. Din blogg är fantastiskt välskriven och välunderbyggd.

    SvaraRadera
  5. karateregel #1 är ju att vara mycket skeptisk mot generella och tvärsäkra kvantifieringar, så visst är den där fånig. Det var grymt kul med höjdhopparen, jag har missat honom. En förklaring är ju att han hade spänsten på plats och kom så långt med dålig teknik, för att nå 2.42 (typ) krävs både spänst och perfekt teknik. Ungefär.

    Du kommer att bli sjukt bra på frisim på 500 timmar. Jag tänkte ge mig på schack, och jag skulle nå maximalt medelgod motionsnivå på 10 000 timmar (om jag pallar lägga ner så mycket tid). Det beror på aktiviteten också. Och motorn.
    lh

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej lh! 10 000 timmar är mycket men om man börjar nu kanske man kan spela schack på hemmet:)

      Radera
  6. skönt att läsa lite kritik av 10 000-timmarssnacket. jag har varit i ett sammanhang där de tankarna verkligen bitit sig fast utan diskussion, och där stor träningsvolymen nästan varit ett självändamål.

    bra blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack:) Javisst, jag fattar inte hur man kan tänka så ...

      Radera