tisdag 28 februari 2012

Hjärngympa

Den här veckan trappar jag ner träningen inför Vasaloppet och Stafettvasan. Jag ska köra sista sträckan på stafetten och vi siktar på att bli bland de 30 första av över 1000 lag. Så jag kan inte ta det lugnt. Jag måste ge allt och sedan ladda om och ladda upp till söndagens Vasalopp. Jag får vila mig nu istället. Den här veckan blir det bara två träningspass. På måndag tränade jag som vanligt core och styrketräning, på onsdag ska jag försöka åka lite skidor. Jag stakade fyra varv runt Sidsjön i helgen och det kändes riktigt bra, särskilt nöjd var jag över att jag inte fick ont i armarna.

På torsdag åker vi mot Mora och på fredag kör jag Stafettvasan. Sen på kvällen blir det stor fest med god mat - fast man får vara lite försiktig förstås - och så efter det en dags återhämtning och kolhydratladdning till söndagens kraftprov. Jag tror fortfarande att jag ska klara en guldmedalj. Det hänger till stor del på hur ont det kommer att göra. Jag har inte känt något i armbågarna sedan Medelpad Classic Ski, men nittio kilometer medelst stakning sliter på allt som finns i en arm. Jag ska försöka använda magen i stakrörelsen så mycket som möjligt.

Twitterhjärnor
Eftersom man inte ska träna så hårt innan tävling kan man ju träna hjärnan istället, för träna och utvecklas måste man göra hela tiden. Annars börjar man dö ut. Hjärnforskaren Martin Ingvar säger att hyperstressade, twittrande hjärnor till slut bara kan producera twitterkorta tankar. Jag gissar att en twittertanke är högst 140 tecken lång. Det blir knappast några djupa tankar. Shakespeare hade inte gillat twitter.


2b or not 2b ...
Hjärnan anpassar sig efter den verklighet vi lever i och om twitter är vår verklighet, då kommer vi att få twitterhjärnor. En twitterhjärna har förmodligen dåligt tålamod, svårt att fokusera och få överblick. Det är förmågor som vi behöver i framtiden också så jag håller med Martin Ingvar. Å andra sidan kanske framtiden är mer fragmenterad och snuttifierad och i en sådan värld klarar sig twitterhjärnorna förmodligen bättre. Åtminstone för stunden, för de ser inte längre än 140 tecken in i framtiden. Nä, twitter är inget för mig. Inte bloggande heller. Det här är ju en blogg, men den är alldeles för långrandig för att kallas en blogg. Jag gillar inte att skriva snabbt. Helst vill jag vänta en dag och låta inlägget ligga till sig så att jag hinner eliminera alla logiska tankevurpor och skämt som inte var lika roliga dagen efter. Ibland resulterar det i att hela inlägget raderas, men det märker ingen av.

Wordfeud gör oss bättre på ord
Själv brukar jag köra lite wordfeud när jag fastnar i en kö eller hamnar lite på sidan och inte har någon dagdröm som kan ta mig därifrån. Det är lagom hjärngympa för mig. Enligt en ny studie från universitetet i Calgary förbättrar alfapet och wordfeud förmågan att visuellt känna igen ord även i vuxen ålder. Det var i flera fall mer än 20 procent bättre resultat på vissa typer av ordtester för alfapetspelarna än för icke-alfapetspelare. Huruvida dessa extra 20 procent spiller över på andra områden i hjärnan vet man inte än, men det kan mycket väl vara så. Wordfeud är dessutom en ganska lättsam - och ibland retsam - form av hjärngympa.

Förutom wordfeud har lumosity blivit populärt på sista tiden. Lumosity har förankrats hos forskare på Harvard och Stanford och används numera även i den amerikanska armén. Jag har laddat ner det från Appstore men jag har inte prövat det än. Det är säkert bra, men jag väntar med att testa det till efter Vasaloppet. Ett annat lite småroligt spel är Draw Something som vi spelat en del på sistone. Det är en digital version av mitt gamla favoritspel Pictionary.

Den bästa hjärngympan på nätet
På DN listade man nyligen de tio bästa sätten att träna sin hjärna på nätet. Här är några av testen. Perfekt nu när solen börjar värme. Man tar sin iPad och sätter sig ute och testar sin hjärna.

1. Strooptestet: Namnet på en färg visas i en icke överensstämmande färg. (Testet finns i mappen längst upp till vänster när man kommer in på sidan).

2. Basketbolltestet: Testar uppmärksamhet genom att räkna antalet gånger en boll kastas.

3. Homunculus: Ritar människokroppen skalad på ett sätt som motsvarar vilka kroppsdelar som styrs mest av hjärnan.

4. BBC-test för sinnena: 20 övningar på tid.

5. Delad uppmärksamhet: Testar om din slutledningsförmåga påverkas av störningsmoment

6. Bokstavsräkning: Testar om du i text hittar bokstäver som inte uttalas.

7. Smartare än en schimpans: Blixtsnabb visning av siffror som ska sorteras. Schimpanser klarar det. Men inte vi.


lördag 25 februari 2012

Den fetaste kontinenten

Jag gillar välgjorda naturfilmer och jag vet inte hur jag ska överleva när 85-årige David Attenborough slutligen går i pension. Han har ju alltid funnits. Som tur är finns det andra som möjligen kan ta över. För en tid sedan såg jag en fantastisk dokumentärfilm om kejsarpingviner. Filmen hette Pingvinresan i regi av Luc Jacquet. Den var vacker, men också lite upprörande, för jag har aldrig sett så många feta varelser. De låg längs stränderna och vältrade sig. Valrossarna låg i drivor och det enda som kunde sätta deras späck i gungning var chansen att få para sig eller utsikten att få hugga varulvsbetarna i någon konkurrent. I bakgrunden åkte pingvinerna kana på sina polerade, vita magar. Längs kusterna simmade slöa valar med öppen mun och slukade krill utan att anstränga sig. Antarktis är en fet och slö kontinent. Inte konstigt att de har världens lägsta BNP och är den glesast befolkade kontinenten. 

Alla pingviner tittar åt olika håll som om de vore livvakter. Jag undrar vad han som står längst till höger tittar på? Däggdjuret med dubbelhakorna är dock med på noterna. Jag tror det är en säl.
Jämställda pingviner
Det jag tycker är mest upprörande är bristen på jämställdhet hos kejsarpingvinerna. Honorna lägger endast ett ägg som de försiktigt rullar över till hanarna. Sedan får hanarna stå med ägget ovanpå fötterna och ruva hela den långa arktiska vinternatten utan att ens prata med varandra. De bara står och går runt, runt i cirklar för att hålla värmen. De tar sitt ansvar för avkomman halva året utan jämställdhetsbonus. Sen kommer honorna tillbaka från havet samtidigt som dagarna blir längre. Feta och lyckliga tar de över rumsrena söta pingvinbarn, medan hanarna halvsvältande staplade iväg mot havet. Frågorna hopar sig i slutet av filmen.

Kejsarpingviner som ruvar på ägg och väntar på "värmen".
Varför flyger de inte iväg? Varför bor de på jordens kalla botten? Varför flyttar de inte? Det finns många frågetecken om jordens minst kända kontinent och dess mest kända invånare.

För fet för att flyga
Pingviner har kroppar som är formade som tunnor och de ser inte sina fötter. De är säkert världens fetaste fåglar. Det är därför de inte kan flyga iväg. De vill självklart komma därifrån, men de är för feta för att flyga. En gång i tiden kom de flygande från Söderhavet, sägs det. En hona och en hane som sökte ett nytt boende nära kusten. De fann en öde kontinent med överflöd av fisk. Här ska vi bo, utbrast honan. Jaha, sa hanen. De skaffade ägg. Eftersom det var moderna pingviner turades de om att vakta ägget. Det fanns massor av fisk och de förökade sig så gott de kunde med sina hala och polerade kroppar.

Honan höll sig i form med Zumba och pole dance, medan hanen blev allt fetare. Vingarna krympte till kycklingvingar på den växande kroppen och till slut orkade inte hanen flyga längre. Det är bäst att jag flyger efter mat och du stannar och är äggvakt, sa honan. Okey, sa hanen. Jag blir borta ett halvår så att jag kan äta upp mig, sedan tar jag över och sköter uppfostran, sa honan. Okey, sa hanen och försökte titta på ägget nere vid fötterna. När han var yngre och smalare brukade han lattja med ägget, klacka det upp på huvudet och kasta upp det i luften så att ungen kiknade inne i äggulan. Nu låg ägget bara där helt tyst och balanserade mellan tårna.

Efter en kort ceremoni gav sig honan av igen. Men hon simmade inte runt i ishavet. Det var en lögn. Hon flög till söderhavet och den enda is hon såg var den som låg i drinkarna. Där beställde hon paraplydrinkar, köpte en bikini och flörtade med en solbränd albatross. Hon skickade några sms om hur hon fångade fisk bland isbergen, jagades av kaskelotter och slogs mot sjölejon. När hanen var på gränsen till att svälta ihjäl svalde hon sin sista drink och återvände till sin familj.

Rädda pingvinerna
Sedan dess står tusentals hanar och vaktar ägg hela den långa mörka arktiska vinternatten, medan honorna simmat iväg för att ”leta mat”. Varför bor de kvar, kan man fråga sig? De behöver inte bo på jordens kallaste plats. Det finns båtar och det finns gott om boplatser för pingviner överallt. Dessutom är pingviner populära djur. Vi skulle kunna ta emot pingviner som flyktingar. Jag anmäler mig frivilligt. Jag tror min pingvin skulle kunna jobba som butler i mitt hushåll. Det vore något att bräcka grannarna med. En pingvinbutler som heter Albert, Edgar eller Jenkins. De är klädda i frack redan när de vaknar och oerhört välartade och lite lagom högfärdiga.

Sex sökande till tjänsten som butler. Det blev trean från vänster som anställdes. Han var som klippt och skuren för tjänsten.
Pingviner är lustiga att se, söta sälar är som gosedjur och sjölejon kan trixa med bollar. Men valrossarna? Vem vill rädda en valross? De är dyra i drift och man kan inte gå ut på stan med dem. De kanske kan jobba som dörrvakter? De ser ju ut som Jabba the Hut med huggtänder. Eller som badvakter, fast jag tror sjölejon passar bättre i badbyxor. Valrossar passar bättre med en pipa i munnen.

Jag vill vara en pingvin nedför och en valross uppför
Tänk att lägga sig ner på magen och bara glida iväg som pingvinerna gör. Man glider ner från sängen på morgonen och skjuter ifrån lite med fötterna bara. Så kunde man åka runt hela dagen på magen. Man får väl sänka kontorsborden en aning. Vad roligt kontoret skulle vara om alla gled runt på golvet och nickade åt varandra.

Ett gäng glidare
Jag undrar hur pingvinerna känns på magen? De ser hårda ut. Det ser ut som om de är gjorda av vitt porslin. Eller som undersidan på en kälke. Kanske något för rodellandslaget. Nytt underlag - pingvinmage, ungefär som simmarna tog till hajfjällsdräckter. Eller det kanske är något för skidtillverkare - pingvinglid. De glider ju bra i 40 minusgrader. Det ser i alla fall ut så och de behöver aldrig valla om, eller det kanske det de gör när de stoppar in näbben i magen och grejar runt.

Ett självsäkert sjölejon
Men uppför Lundbäcksbackarna i slutet av Vasaloppet skulle jag vilja ha fäste som en valross. Hudvecken förhindrar att skidan glider bakåt. Sedan skulle jag vilja ha glid som en pingvin och ett självförtroende som ett sjölejon på cirkus. Det vore optimalt. Då kommer jag långt under sex timmar på Vasaloppet. 

En trött valross
Jaha
Det här var ju inte ett särskilt seriöst inlägg direkt:) I väntan på Vasaloppet kan man ju behöva skämta. Hoppas bloggens läsare har humor bara och inte tar det bokstavligt. Jag brukar skriva ett skruvat inlägg i kvartalet ungefär och det här var väl i klass med inlägget om core, fast det här hade ju inget med träning att göra. Nästa inlägg ska jag bli seriös igen.

torsdag 23 februari 2012

Stroke och slaganfall i Borås

Jag fick äran att namnge en utställning som Medicinska museet vid Södra Älvsborgs Sjukhus i Borås ska hålla med anledning av den nationella strokekampanjen i landet, som pågår mellan 2011 och 2013. Utställningen heter Att förlora halva sin värld – om slaganfall och stroke och ska pågå mellan 15 mars och 14 juni i år. Om jag har vägarna förbi ska jag besöka utställningen. De har lovat att bjuda på kaffe och jag har nog inte varit i Borås i modern tid.

En stroke i kvarten
Varje år drabbas omkring 30 000 människor av stroke i Sverige. Det är nästan fyra i timmen. Stroke är ett samlingsnamn på de symptom som uppstår när en del av hjärnan skadas på grund av syrebrist. Syrebristen uppkommer till följd av antingen en blodpropp i något blodkärl (hjärninfarkt) eller en bristning i något kärl inne i hjärnan eller på hjärnans yta (hjärnblödning). Hjärnan arbetar hela tiden just in time. Allt annat kan undvaras en längre stund, men hjärnan måste ha ständig tillgång till syre och näring. Den behåller sin vikt in i slutet, till skillnad från resten av kroppen.

En stroke inifrån
Jag läste My Stroke of Insight av Jill Bolte Taylor, som på svenska fick den mindre slagkraftiga titeln Min stroke, för några år sedan. Boken var intensiv, lagom tunn och mycket läsvärd. Den är intressant för det är första gången som en hjärnforskare beskriver en stroke inifrån. Jills första reaktion var: "Å herregud jag har fått en stroke!". Nästa tanke var: "Wow! Jag är en hjärnforskare som får uppleva en stroke i min egen hjärna, inifrån. Vad häftigt!!" Sen går det fort utför. Hon lyckas med oändlig möda slå ett telefonnummer - vilket är svårt när man inte längre förstår siffror - och ringa en vän bara för att höra att hon gläfser som en hund i telefonluren. Som tur är anar vännen oråd och kommer till undsättning.


I boken beskriver Jill målande hur hennes stroke påverkar uppfattningen av verkligheten. Jill tyckte sig bli ett med hela universum när den vänstra hjärnhalvan slogs ut. Allt vi upplever går genom vår hjärna. När allt känns hopplöst kan man alltid tänka att det bara är min hjärnas tolkning av verkligheten. Hopplösheten finns i hjärnan och den går att påverka. För Jill tog det 8 år att tillfriskna och hon säger nu att hon inte skulle vilja vara utan sin stroke. Hon höll en stark och känslosam föreläsning om sin upplevelse som man kan se i den här videon. 


Den plastiska hjärnan
Förr trodde man att styrketräning kunde vara skadligt för personer som drabbats av stroke. Nu vet man att det är viktigt att utnyttja hjärnans spontana plasticitet och snabbt skapa nya kopplingar så att funktionen i armar och ben återkommer. Det finns många vägar som leder till bättre återhämtning. Här är tre exempel:

  • Tankens makt 
    Strokepatienter som har förlorat förmågan att röra en arm, kan ändå föreställa sig att de flyttar en arm. Dessa mentala bilder aktiverar delar av hjärnan som skickar signaler till musklerna för att flytta armen. Med övning kan strokepatienter visualisera att armen rör sig fritt och sedan också få den att röra sig fysiskt. 
  • Löpband 
    Enligt National Institutes of Health, kan fysisk inaktivitet förvärra de förlamande effekter som många människor upplever efter en stroke. Att inte göra något är sällan ett bra alternativ. Att träna på ett löpband har visat sig vara en effektiv form av fysisk rehabilitering. Det konstanta, stabila tempot på löpbandet möjliggör att patienterna kan utveckla förmågan att lära om hur man ska röra sig. När patienternas rörlighet förbättras, påverkas hjärta och kondition positivt. Löpband kan dessutom modifieras för att ge gradvis snabbare pass och mer utmanande lutningar för promenader och det är lätt att övervaka övningarna för en sjukgymnast. 
  • Rörelseträning
    Övningar för att öka rörelseomfång och finmotorik är viktiga för att återställa strokepatientens rörlighet och bör inledas så snart som möjligt. Patienter börjar ofta med enkla rörelser som att klä sig, äta och gå upp ur sängen. En träningsmetod är så kallad CI-terapi (Constraint induced movement therapy). CI-terapi innebär intensiv träning för den hand som har nedsatt funktion efter en stroke. Svårighetsgraden på övningarna ökar successivt och patienterna får mycket feedback på utförandet. För att inte lockas att använda den friska armen får patienten en vante som ska förhindra att den används. Det är krävande, men har visat sig ge goda resultat. 

Vasaloppet närmar sig
Nisse Ekman, före detta hockeyspelare i DIF, drabbades av en stroke för 13 månader sedan. Efter en lång rehabilitering kämpar han för att komma tillbaka. Ett led i detta är att redan i år åka Vasaloppet till förmån för Strokefonden. Nisse Ekman och Jill Bolt Taylor är två exempel på människor som aldrig ger upp. De hade redan viljestyrkan i sig - både som elitidrottsman och som framgångsrik forskare krävs disciplin. Jag hoppas att jag har lika mycket viljestyrka om jag skulle drabbas av en stroke. Jag har i alla fall tillräckligt mycket viljestyrka för att åka Vasaloppet, men det är jag inte ensam om i år.

Nisse Ekman

tisdag 21 februari 2012

Höghöjdsträning inför Swiss Alpine

I helgen sprang jag på hög höjd, ca 800 meter över havsnivån. Jag sprang ovanför trädgränsen i lite tunnare luft. Trädgränsen bestäms av temperatur, inte av luftens sammansättning. Min gräns bestäms dock i högre grad av hur mycket syre som finns tillgängligt. Det behöver inte stillastående träd bry sig om. På den höjden kryper de längs marken och fångar upp små molekyler av koldioxid som jag pustar ut när jag springer förbi. 

Swiss alpine ultra marathon
Vi balanserar en ansenlig mängd luftmolekyler på våra huvuden och den pelaren blir kortare ju högre upp vi befinner oss och därmed sjunker trycket. Antalet tillgängliga syremolekyler minskar med ungefär 1 procent per hundra meter stigning. Det är för lite för att märkas på 800 meter, men när man passerar 2000 meter börjar det kännas när man anstränger sig. Där uppe är tillgången på syremolekyler 20 % lägre än vid havsnivån. Jag funderar mycket på det just nu för i sommar ska jag springa 78 kilometer på de höjderna och jag vet inte säkert om jag är riktigt klok. Kroppen behöver tid för acklimatisering. Det krävs minst två veckor och den tiden har jag inte. Vi springer bättre om hjärnan fått tid att anpassa termostaterna till förhållanden som värme, kyla eller nya höjder. Det hinner jag dock knappast med och några löpturer på 800 meters höjd spelar nog ingen större roll, tror jag. Jag får helt enkelt hoppas att jag fungerar på den höjden.

Placeboeffekten
Efter helgens höghöjdsträning borde jag enligt gängse teorier vara i lite bättre form eftersom det produceras nya röda blodkroppar som svar på mindre tillgång på syre. Förmodligen tar det dock lite längre tid än några dagar och somliga tränar på hög höjd och i höghöjdshus för att sätta snurr på syretillförseln. Frågan är om det ger effekt? I många studier har man inte tagit hänsyn till att de idrottare som tränar på hög höjd förväntade sig att de skulle förbättras av höghöjdsträningen. Om vi tror oss bli bättre av något, då blir vi också bättre. Hjärnan spelar oss ett spratt. Det gäller både träning och läkemedel och kallas placeboeffekten. Dessutom blir vi väl alla lite bättre om vi får resa bort till ett berg där det inte finns så mycket annat att göra än att träna dagarna i ända.

Två studier på hög höjd
I en schweizisk dubbelblindstudie testades 16 cyklister under åtta veckor. Under fyra veckor tillbringade de 16 timmar per dag i rum där man kunde simulera olika höjder och de delades in i tre grupper. Tio stycken befann sig på 3000 meters höjd, och sex befann sig på 1000 meters höjd. Varken försökspersonerna själva eller forskarna som tog prover visste på vilken höjd cyklisterna befann sig. Cyklisterna testades vid fem tillfällen före, under och efter de fyra veckorna i rummet.

Till forskarnas förvåning såg man ingen förbättrad uthållighet eller ens några förändringar i de parametrar - såsom antalet röda blodkroppar - som man trodde skulle förändras av höghöjdsträningen. Givet de förhållanden som rådde under testet kunde man alltså inte se några positiva effekter.

Nyligen kom en studie från Australian Institute of Sport, som arbetar med det framgångsrika australiska simlandslaget. De valde ut 37 elitsimmare och delade in dem i tre grupper. En grupp tränade på hög höjd (drygt 2000 meter), en annan grupp bodde i ett höghöjdshus som simulerade 3000 meters höjd och tränade vid havsnivå och en tredje grupp fungerade som kontrollgrupp nere på marken.

Till skillnad från den tidigare studien fann man att antalet röda blodkroppar ökade med 4 procent. Däremot såg man negativa effekter på prestanda. Elitsimmarna simmande signifikant sämre efter båda höghöjdsvarianterna. De nya röda blodkropparna tycktes alltså arbeta förgäves.

Huruvida dessa studier avgör om höghöjdsträning är bra eller dåligt är dock för tidigt att avgöra. Tills dess tycker jag man bör följa Ockhams rakniv och göra det enklaste (billigaste) av alternativen. Jag tror att jag skulle bli en mycket bättre löpare om jag fick en tre veckor lång träningsresa till Alperna med likasinnade. Höjden spelar nog ingen roll därvidlag. Men när det gäller att anpassa sig till hög höjd, då spelar hög höjd roll. Det är säkert och det hinner jag inte med.

Sommardrömmar
Vintern börjar redan dra sig tillbaka. Det droppar utanför fönstret och man börjar längta efter sommaren. Och gruva sig. Swiss Alpine ultra marathon är nästan dubbelt så långt som ett maraton och man springer på höjder som är tio gånger högre än Södra berget. Mitt mål är att ta mig i mål levande. Jag jagar ingen tid. Att springa är ett mål i sig. Men det är långt till sommaren. Snart blir det kallt igen och man kan tänka på annat, som det snart förestående Vasaloppet.

En liten video om Swiss Alpine. Visst blir man lite sugen, eller är jag knäpp?


söndag 19 februari 2012

Kvalen är över

Nu är kvaltävlingarna äntligen över. Jag har åkt två bra tävlingar och fått bevis för att jag fortfarande utvecklas om skidåkare. Jag kan nog inte bli så mycket bättre i år. Säsongen är snart slut. Det återstår bara några dagars träning och sedan nedtrappning till Vasaloppet.

Nästa år kanske jag blir så bra som mina gener tillåter, givet min ålder och min träningsdos. Det blir i alla fall en formidabel utmaning nästa år att slå årets tider i både Medelpad Classic och Södra berget runt. Jag tror inte jag kan träna mer, däremot kan jag träna mycket smartare och jag kan utveckla min teknik.

Hemska kval
Jag var nöjd med tiden på Medelpad Classic Ski, tyvärr räckte den dock inte till att förbättra mitt startled. Anders Svanebo, som vann Medelpad Classic och som var med i landslaget i fjol, hade ingen tidigare placering på Vasaloppet, fick jag förklarat för mig. Det gav alla dålig seedning. T.ex lyckades ingen av elitåkarna som var med kvala till elitledet. Så seedningen fungerade inte så bra i detta fall. Faktum är hursomhelst att jag missade delmålet. Fast utmaningen att klara en guldmedalj i Vasaloppet blir ju bara större och jag gillar utmaningar. Jag hade trots allt ett tempo på 3,57/km i ganska kärva skidspår.

Jag hamnade i gränslandet mellan startled fyra och fem. Seedningstabeller har inga decimaler. De huggs rakt över alla skidåkare. Kniven skär av på sekunden. Det spelar ingen roll om man är en sekund eller tio minuter från kniven. Vasaloppsåkarna hackas upp i nio skivor bröd och en stor fet kantbit med de okvalificerade resterna på slutet. Egentligen borde jag fått starta mellan 4 och 5 om man följt en kontinuerlig seedning där varje meter motsvarade en tidsenhet. Men det är omöjligt att smeta ut ett startfält. Vi får samsas som bröder i vår skiva.

Det som oroar mig mest inför Vasaloppet är smärtan på insidan av armbågarna som jag kände av sista 15 kilometrarna i båda mina kvallopp. Det går att uthärda och förtränga smärta i 15 kilometer, men det blir tungt att förneka smärta i 60 km. Jag kanske ska gå emot mina principer och ta något smärtstillande. Det får jag se då.

Jag kör lite längre och lugnare pass nu för att bygga upp styrkan och jag är försiktig med att staka våldsamt. Jag försöker använda magen mer som dagens elitåkare gör när de stakar. Magmuskeln är stor och orkar jobba längre än armarna. Man håller stavarna nära kroppen och trycker till med magen och sedan snabbt upp igen. Sedan går man så högt upp som möjligt med stavarna för att trycka maximal kraft ner i backen.

Avledningsmanöver
Det är mycket som går tungt nu och hjärnans medvetna del - prefrontala barken - är proppfull av olika aktörer. Ett sätt att kyla ner verksamheten är att aktivera andra delar av hjärnan. Man kan fokusera på något annat, eller helt enkelt aktivera hjärnans motoriska delar genom att ta en skidtur eller springa. Då flödar glykos och syre till den motoriska barken och den prefrontala barken kan inte vara lika aktiv, vilket tvingar tankar och funderingar att dra sig tillbaka i brist på luft och näring. Det är därför som en löptur kan lindra stress. Ordspråket att en promenad skingrar tankarna har alltså verifierats av modern neurovetenskap.

Skidtur, löptur och otur
Jag har varit på en liten minisemester till Storhogna. När vi kom fram nåddes jag av det tråkiga beskedet om seedningen. Min vanliga otur, tänkte jag. Fast jag tror ju inte att tur och otur finns och försökte bara acceptera det som den zenbuddist jag önskar att jag var. Sen tittade jag på spårkartan och hur jag skulle åka nästa dag.

Ute och finåker
Jag åkte ut tidigt på morgonen, samtidigt som dagen öppnade sitt öga. Jag åkte från soluppgång till solnedgång. Det blev ett långt, utdraget ögonblick. Jag åkte lite motvilligt tillbaka i skymningen. Livet är ingenting annat än en massa stunder och ögonblick och det här kommer jag att minnas, till skillnad från arbetsveckornas alla suddig ögonblick av upprepningar. Det blev 52 kilometer i fina spår och värmande solsken. Jag hade inte bråttom utan stannade ibland och njöt av utsikten och solen.

Nästa dag var förhållandena omkastade. Det blåste och snöade. Jag bestämde mig för att springa. Snön var hårt packad och med ett par icebugs tar man sig fram överallt. Först sprang jag upp på fjället med sikte på Samevistet, men blåsten och små hårda kulkärvar av is och snö tvingade mig till reträtt efter någon kilometer på kalfjället. Jag omgrupperade och sprang ner mot Vemdalsskalet. Det blev en 23 kilometer lång och backig löptur. En bra start på satsningen till sommarens ultralopp. Så här långt har jag aldrig sprungit någon vinter och jag blev inte speciellt trött. Två veckor innan Vasaloppet börjar jag längta efter sommarens lopp. Om tre veckor börjar jag träna för det.

Förlåt
Jag gjorde en fadäs i förra inlägget och länkade till ett test som tydligen bytts ut. Mitt inlägg blev därför kanske lite obegripligt i slutet, men nu har jag ändrat texten. Någon som minns det testet och kanske vet var det finns nu? Usch - jag gillar inte att göra fel. Jag är ingen perfektionist i vanliga fall, men när jag bloggar är jag petnoga med kommatecken och fakta. Mina sms däremot brukar vara helt obegripliga eftersom jag skickar först och läser igenom sen och mobilen brukar hitta på rätt roliga ord.


tisdag 14 februari 2012

Äkta människor

Medan jag väntar på seedningsresultatet av Medelpad Classic Ski kan jag ju skriva om något helt annat. En studie som jag ögnade igenom för någon vecka sedan kom upp till ytan - den handlade om ansikten och hjärnhalvor.

Vår mönstersökande hjärna

Vår hjärna söker hela tiden mönster. I drömmar, beteenden, väderprognoser och stjärnor. Det resulterar i allt från naturvetenskap till astrologi. Våra hjärnor är särskilt känsliga för att se mönster som liknar ansikten. Om man stirrar tillräckligt länge på månen så tycks många se ett ansikte - gubben i månen. Ibland räcker det att titta på ett handfat.
Foto: Benaud 
Det är bara mänskliga ansikten som vi är känsliga för. De allra flesta tycker nog att gnuer ser rätt likartade ut. Evolutionen har inte gjort oss känsliga för variationer i ett gnufejs, däremot i ansikten som liknar våra egna. Det är värdefullt att känna igen en människa, men en gnu är bara ett potentiellt byte. 
Tidigare studier har visat att ett område i hjärnan som kallas fusiform gyrus reagerar på ansikten och former som liknar ansikten. Om detta område skadas kan man inte skilja ansikten åt - det blir lika svårt som att se skillnaden mellan två gnuer. Men hur går det till när fusiform gyrus skiljer ansikten av kött och blod från gubbar i månen och ansikten huggna i sten? Ibland kanske vi tittar till en extra gång, men det går inte att lura oss med ett låtsasansikte. Än så länge kan vi skilja äkta människor från robotar.
I Japan har man utvecklat robotar som är skrämmande lika människor. Det tar ett tag innan högra hjärnhalvan har kategoriserat dessa "hubbotar" som icke-människor.
När forskare vid MIT studerade vad som händer när vi tittar på ansikten visade det sig att hjärnhalvorna reagerar lite olika. Den vänstra hjärnhalvan ändrade gradvis sitt aktivitetsmönster när bilder blev alltmer ansiktsliknande. Däremot fanns det ingen klar åtskillnad mellan ansikten och icke-ansikten, den vänstra hjärnhalvan gör ingen kategorisering. Den vänstra sidan aktiveras på samma sätt av både ett ansikte och en stenformation som liknar ett ansikte. Den sidan är ganska tolerant.

I den högra hjärnhalvan var dock aktivitetsmönstret helt olika mellan ansikten och icke-ansikten. Det går inte att lura hjärnans högersida. Den är tvärsäker.

Forskarna drog slutsatsen att den vänstra hjärnhalvan gör det tunga jobbet, d v s den bestämmer om man ska kalla ett mönster som fångas upp av näthinnan för ett ansikte. Sedan är det högerhjärnan som fattar det avgörande beslutet och delar in ansikten i kategorier. 


Foto: Benaud
Det krävs alltså två hjärnhalvor för att se ett ansikte. Vi är inte antingen höger- eller vänsterhjärnor, utan hela hjärnan används hela tiden. Annars skulle det bli väldigt fel. En person som dominerades av vänsterhjärnan skulle kanske hälsa på stenar.

Ett ansiktstest
Jag är nog under medelvärdet när det gäller att känna igen ett ansikte. Nya namn som jag hälsar på brukar jag ibland - om jag finner mödan värd - lagra genom satt skapa kopplingar till långtidsminnet, men det är svårare att lagra ett ansikte. Det ska man bara känna igen och det är en oerhört komplicerad process. En dator kan programmeras att känna igen ett namn, men det har varit svårare att lära dem känna igen ett ansikte, något ett litet barn gör utan problem.

En gång för länge sedan satt jag och pratade 
i nästan en timme (kändes som tio)i ett väntrum med ett ansikte som jag inte kände igen. Det ansiktet visste massor om mig, men jag visste inget om det och efter några minuter kändes det pinsamt att fråga. Efter en timme var det helt uteslutet att fråga. Jag vet fortfarande inte vem det var. Jag har i alla fall inte sett ansiktet sedan dess - tror jag, jag skulle väl förmodligen inte känna igen det. 

Här (länk) kan man testa sin förmåga att känna igen ansikten (uppdaterat den här texten för de hade bytt länk till ett betydligt tråkigare test). Enligt olika studier är kvinnor en aning bättre i genomsnitt än män på detta. 


lördag 11 februari 2012

Den sista chansen 2

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Just som jag hade lutat mig tillbaka och gett upp fick jag veta att Medelpad Classic - som ställdes in förra veckan - kommer att köras igen och en ny chans att förbättra mitt startled uppenbarades. Jag fick veta det på onsdag och drabbades av akut beslutsångest. Det var så skönt att ge upp, men nu tvingades jag ladda om. Uppföljarna brukar ofta vara sämre än originalen men det kunde ju inte bli så mycket sämre än första gången som inte ens blev av.

Det är aldrig för sent att ge upp
Jag hade ju förlikat mig med tanken att vara i femte startled, men nu när en ny chans dök upp igen så var nöjdheten som bortblåst. Så är det jämt. Varje gång jag ger upp något - det kan vara vad som helst - så dras jag tillbaka av någon eller något. Så jag är rätt värdelös på att ge upp eftersom man egentligen inte kan fatta ett sådant beslut självständigt. Jag tänker på den klassiska scenen i Gudfadern 3 där Michael Corleone säger: Just when I thought I was out...they pull me back in. Strax efteråt fick Corleone en stroke. Det fick jag också - en stroke light som varade i några förvirrade timmar, innan jag bestämde mig för att delta.

Ur Gudfadern 3
Det blev ont med tid men det var skönt att bestämma sig och när väl beslutet var fattat återhämtade jag mig helt och hållet från mitt slaganfall. Jag kände mig ganska avslappnad och jag hade ett ganska starkt självförtroende efter ett tempopass i veckan där jag krossade mitt gamla rekord på 5 km.

Förberedelser
Jag öppnade den gamla historiken i Garmin igen och studerade senaste loppet från 2010. Då gick jag i mål på 3,18 och tappade tempo mot slutet. Jag körde i 4.31/km-tempo och sista 10 km gick i 4,55/km-tempo.

Förra veckan hade jag noterat att det inte fanns några uppförsbackar efter 32 km, efter det var det bara att ge järnet. Jag karvade in ”Ge järnet - varje sekund räknas” i hjärnstammen. Jag räknade med en 12 km lång maximal kraftansträngning mot målet. En så lång ”spurt” kräver mycket positivt tänkande. Tim Noakes skrev att det som skiljer de bästa från medelmåttorna är att de aldrig tänker negativt. De tycks näsan oförmögna att göra det. Man ska skratta som Gebreselassie och veta att man är bäst, då kör man så nära sin fysiologiska gräns som det går och det är det allting handlar om. Man både flyttar fram sina gränser och lär känna dem under hårda, tuffa träningspass för när det är dags för tävling gäller det att komma så nära som möjligt och då är det bra att känna sig själv. Synd bara att jag inte alltid tänker positivt och att jag knappt känner mig själv. Å andra sidan kan man alltid bli bättre på det.

Mina fyra mål
Jag hade fyra mål innan dagens lopp:
1. Slå mina motståndare (främst två kollegor).
2. Åka snabbare än 2010 (3,18).
3. Komma under tre timmar (En tid som börjar med en tvåa i likhet med segrarens).
4. Kvalificera sig till fjärde startled (svårt mål eftersom jag inte vet vad som krävs).

De två första målen var jag ganska tvärsäker på. Om jag missade det första skulle jag vika av mot nordväst och åka mot de sälla jaktmarkerna för att aldrig mer återvända. Det fick inte hända. Det andra målet kände jag mig också ganska säker på. Jag har blivit mycket bättre sedan 2010, både fysiskt och tekniskt. Det tredje målet var jag inte alls säker på. Det krävde ett tempo på 4,00/km, åtta sekunder snabbare än vad jag körde i Södra berget runt och det var kärvt före idag. Det skulle vara 31 sekunder snabbare per kilometer jämfört med för två år sedan och en halv minut på en kilometer är ganska mycket. För att klara mål fyra vet jag inte vad som krävs, men jag måste i alla fall under tre timmar och helst en bit under det.

Kallstart och vikten av en själ
Starten går i Bredsjön, en liten by mitt i ingenstans fyra mil rakt in i landet. Ett kallt ställe. Förra veckan var det 33 grader. Nu var det bara 12 grader och solen sken. Rena värmeböljan. Tidigare i vinter hade jag frusit rejält när det var 12 grader, men nu har jag hunnit bygga lite brunt fett, tror jag. Brunt fett är i själva verket celler som är proppfulla av mitokondrier som producerar spillvärme istället för ATP. Mitokondrierna får dem att se bruna ut. Det bruna fettet är en anpassning till kyla och bildas när vi fryser.

Den genomskinliga personen till höger fryser och har aktiverat sitt bruna fett.
Jag var inte speciellt mycket påklädd. Varje gram som jag flyttar kräver ett visst mått av energi så jag klädde ner mig innan starten. Jag fryser ändå inte. Jag undrar hur många gram de 44 sekunder som jag missade förra seedningen med motsvarar? Kan det vara 21 gram? Det sägs att den som dör förlorar så mycket av sin kroppsvikt och därför trodde man att själen vägde 21 gram. Det gjordes en bra film med Sean Penn på det temat. Jag byter gärna min själ mot en bättre placering. Fast min själ är redan förbrukad och väger nog mindre än ingenting.

Jag ställde mig ganska långt fram. De som stod runt om mig såg aningen bättre ut om man tittade på utrustning, klädsel och utseende. Jag vill ju så gärna tillhöra den gruppen så jag försökte smälta in. Plötsligt gick starten och ett par hundra åkare stakade igång.

Loppet
Det var trångt i starten och många svor när ett tiotal spår blev två spår. Jag körde på bra i början i nedförsbackarna men inte alltför hårt och efter 10 kilometer låg snittiden på 3,37/km. Jag tänkte att jag kör så länge det håller. Förra veckans förberedelser laddades in i prefrontala barken och jag såg mina måltider och jag minns att efter 32 km var det bara att staka för Gustav Vasa och fosterland. Efter 20 kilometer och några tunga backar låg jag fortfarande under 4,00/km. Mitt tredje mål var inom räckhåll.

Medelpad Classic Ski
Det var verkligen viktigt att jag gått igenom sträckan i förväg. Jag visste att det inte var några tunga uppförsbackar efter 32 kilometer och jag fick nya krafter när jag åkt så långt. Texten som jag huggit in i hjärnan projicerades med vita färger på den blå himlen och det stod: Staka på-varje sekund räknas! Jag stakade och stakade och stakade och km-tiderna förbättrades sekund för sekund och låg stadigt under fyra minuter. Förra gången hade jag ett tempo på 4,50/km sista 10 km, nu låg jag på 3,55/km! Jag tjänade alltså in tio minuter på tio kilometer. Jag stakade i mål på tiden 2,57,25.

Noteringen att ge allt efter 32 kilometer kändes viktig. Det gav en extra benspark när det inte var så långt kvar. Nu avvaktar jag de mystiska männens besked om vilka seedningstider som gäller. Jag åkte bättre än förra tävlingen, men jag vet inte hur beräkningarna görs i de slutna rummen. Jag har gett mer än allt och kan inte göra mer. Jag har nog aldrig åkt bättre än så här i alla fall och jag klarade de tre första målen.


tisdag 7 februari 2012

Det finns alltid krafter kvar

Om jag svaldes av en val och sedan kastades upp på en öde söderhavsö skulle jag efter några dagars eufori förmodligen sakta men säkert svälta ihjäl. Efter några veckor skulle jag bestå av skinn och ben. Cellerna skulle först elda upp mina lager av fett och sedan bryta sönder min stomme av protein för att utvinna det kol som finns gömt i aminosyrorna. Mina muskler skulle gradvis brytas ner tills skinnet stramade runt kroppen som en liksvepning. Bara en liten del av mig skulle vara helt intakt in i det sista: min hjärna. Hjärnan består till det bittra slutet av drygt ett kilo fett och vatten och lägger beslag på en femtedel av alla resurser. Hjärnan är huvudsaken, den lämnar den sjunkande kroppen sist. 

Hjärnan - The Central Governor
Ända sedan 1923 har de flesta trott att vi blir trötta därför att musklerna inte får tillräckligt med syre. Denna teori om VO2Max har dock ifrågasatts eftersom den inte involverar hjärnan. Nu har ännu en studie visat på svagheter i den gamla teorin. Den visar att det är vare sig hjärta, muskler eller lungor som sätter gränserna för vår förmåga, utan hjärnan och den gör det långt innan vi egentligen har nått vår gräns, vilket vi ska vara oändligt tacksamma för. 
Trots detta faktum så handlar det mesta inom idrott om muskler, hjärta och lungor och hjärnan är endast med som en fotnot. 

Begreppet VO2Max myntades av fysiologen A V Hill, som fann att mängden syre som förbrukades av muskler stadigt ökade i takt med att man sprang allt fortare. Så småningom når syreförbrukningen en platå och denna platå kallade han för maximal syreupptagningsförmåga eller VO2Max.


Sedan dess har VO2Max blivit ett standardverktyg för att bedöma kondition. Överallt springer idrottsmän på löpband tills de inte orkar ett steg till, tills de nått sin VO2Max. Det finns just nu tre olika teorier om vad som avgör individens VO2Max: 

1. Hjärtat kan inte pumpa ut mer blod.
2. Musklerna kan inte utvinna mer syre från blodet
3. Lungorna kan inte utvinna mer syre från luften som andas in.

Sitter flaskhalsen i hjärtat, musklerna eller lungorna? Inget av dem, enligt den nya teorin om hjärnan. Det är hjärnan som är flaskhalsen och hjärta, muskler och lungor är alla underställda hjärnan. Det finns ingen absolut fysisk gräns, utan hjärnan bromsar upp för att förhindra att löparen når sina fysiska gränser. Hjärnans viktigaste uppgift är att hålla oss vid liv och då måste den ha proaktiv koll på de fysiska gränserna. Passerar man de fysiska gränserna befinner man sig i dödens gränsland och de hjärnor som låtit kropparna röra sig där har inte varit lika framgångsrika i evolutionens långa ultralopp. De har sprungit in i väggen och dött ut.

Ett smart experiment
I förra månadens nummer av British Journal of Sports Medicine presenteras åtta olika studier som på olika sätt stödjer teorin om en central governor i hjärnan som avgör vår prestationsförmåga. I en av studierna vände man finurligt på de standardiserade maxtesterna. Först sprang försökspersonerna ett vanligt VO2Max- test där man gradvis ökade takten tills de inte orkade springa mer. Därefter sprang hälften av personerna ett omvänt maxtest där man istället sänkte takten. De började i en takt som var högre än den högst uppnådda hastigheten i det vanliga maxtestet. Efter en minut började man sänka takten med en kilometer i timmen varje gång försökspersonen höll på att ramla av löpbandet. Den andra hälften sprang ännu ett maxtest.

I den grupp som gjorde två likadana maxtester var VO2Max samma, men i gruppen som körde ett omvänt test ökade VO2Max med i genomsnitt 4,4 procent! Det var inte muskler, lungor eller hjärta som avgjorde VO2Max, utan hur testet utfördes.


Testpersonerna som sprang med sjunkande fart visste att det skulle bli gradvis lättare och deras hjärnor var därför mindre benägna att bromsa farten i förebyggande syfte. Dessutom visade det sig att när dessa personer sedan sprang ett vanligt maxtest nådde de återigen sin nya högre VO2Max. På något sätt låg alltså VO2Max lagrat i hjärnan. Studien visar att många av de begränsningar som vi möter i själva verket är självuppfyllande profetior. Det viktiga tycks vara att man tror att man själv ska kunna springa lite fortare och lite längre.

Allt är en illusion - fast en ihärdig sådan
När blir vi trötta? Enligt upphovsmannen till teorin om en central governor - Tim Noakes - blir vi trötta i förhållande till hur nära målet vi är. När vi sprungit ungefär 60 % av ett 10 km-lopp eller ett 100 km-lopp börjar vi känna obehag och hjärnan frestar oss att ge upp. Hjärnan gör en plan över loppet innan vi börjar springa så att våra krafter ska räcka hela vägen och därför blir vi trötta i förhållande till hur långt vi har kvar och det är olika på olika distanser. Ju mer vi springer desto bättre blir vi på att hantera illusionerna som skapas av hjärnan.

Tim Noakes
Alla människor upplever denna trötthet på olika sätt. Det finns en kvinna som inte alls upplever dessa symptom eftersom hon har skurit bort en stor del av hjärnan och förmodligen gör det henne till en bättre löpare.

Det är denna illusion av utmattning som står mellan mig med nuvarande fysik och en bättre prestation och det är hjärnan som avgör när jag är utmattad. För varje meter man skjuter upp denna känsla, förbättrar man sin prestation. Hjärnan tar emot indata från olika delar av kroppen. Kroppen är en del av hjärnans fysiska utsträckning i rummet och samlar in information via muskler och sinnesorgan. Den känner av temperatur, glykogendepåer, ansamling av vätejoner, mm, och vid någon tidpunkt fattar hjärnan beslutet att öka känslan av obehag och trötthet för att förhindra att kroppens jämvikt hotas. Denna tidpunkt är olika för alla människor. Ju oftare som vi utsätter oss för samma risk, desto bättre blir hjärnan på att avgöra hur många steg vi har på oss och vi orkar därför lite längre för varje gång vi pressar oss till det yttersta. Det är förmodligen därför som man bara efter några intervallpass uppnår en så dramatisk effekt på prestanda.

Spurten
När hjärnan anser att vi bör sluta springa, då blir vi trötta. Det är en mer töjbar trötthet jämfört med de gamla teorierna som sa att när den och den resursen tog slut, då var det slut - det fanns inte ens krafter till en spurt. Enligt teorin som inbegriper hjärnan finns alltid krafter till en spurt, eftersom det alltid finns krafter kvar. Dessutom visar nya studier att det finns en liten del av hjärnan som på sätt och vis kan sätta sig över den centrala beslutsenheten. Det är ett område som kallas anterior cingulate cortex (ACC). Det är det område i hjärnan som gör ”ekonomiska kalkyler ”genom att väga för och emot, en slags kostnads- och intäktsanalys.


Om det väntar en belöning har det visat sig att man orkar lite mer än annars. Detta system har förmodligen utvecklats för att hålla oss från att i onödan slösa energi i jakten på mat när utsikterna till lyckad fångst var små. Men om vi ser målet - hjorten - då kan vi tillfälligt bortse från smärtan och tröttheten för att uppnå målet. Den sista kilometern är alltid snabbast och den blir extra snabb om vi förväntar oss en belöning.

För övrigt
Nu har jag återhämtat mig från besvikelsen över att Medelpad Classic blev inställt. Jag tyckte inte det då, men det är rätt att ställa in när temperaturen är under 30 grader. Dessutom ska man inte ödsla energi på sådant man inte kan påverka, men nu blev det ett halvbittert inlägg och lite suckande under två dagar. Fast alla skrattade åt mig och efter ett tag skrattade jag med dem och gjorde en parodi på Rainman som tjatade om ööh, ööh, fjärde startled, fjärde startled ... Nu blir det inga fler kvallopp i år eftersom jag är bortrest vid nästa tillfälle. Igår sprang jag 8 km, för det kändes som om skidorna hade fastnat i halsen. Nu ska jag dock ta en liten skidtur med pannlampa i mörket.


Hoppsan, bloggen passerade just 200 000 sidvisningar! Otroligt! Vad kul:)

söndag 5 februari 2012

Den sista chansen

Idag var det sista chansen för mig att seeda mig till ett ännu bättre startled i årets Vasalopp. Jag hade förberett mig noga och laddat upp lever och muskler med glykogen och mina blodkärl var utspända till bristningsgränsen av kväveoxid inför Medelpad Classic.

Förberedelserna går av gammal vana nu. Vanor är mönster som finns hårdkodade i ett område av hjärnans som kallas de basala ganglierna. Det kan räcka med tre upprepningar av ett beteende för att hjärnan ska påbörja skapandet av en vana som sparar på dyrbart hjärnbränsle. Men det kommer att dröja innan allt går som på räls. Jag dubbelkollar allt och trippelkollar att skidorna är med.

Jag studerade statistiken över mitt senaste Medelpad Classic 2010 och beräknade måltiderna vid de olika vätskekontrollerna. Jag skulle försöka klara 2,48, vilket jag bedömde borde räcka för att förbättra min startposition. Det krävde att jag nådde första kontrollen efter 38 minuter och höll ett tempo på i genomsnitt 3,48/km. Efter 32 kilometer såg jag inga fler uppförsbackar på kartan. Efter det gällde det att tänka ”Ge järnet - varje sekund räknas”. Jag räknade med en 12 km lång spurt mot målet.

Temperaturbörsen
I flera dagar hade jag följt noteringarna för Bredsjön och Bergeforsen. Kursen hade åkt upp och ner. Ett tag var den uppe på 15 minusgrader, men sedan sjönk kursen som en sten ner mot 25 minusgrader. Till skillnad från aktiehandel kan man inte själv avgöra när man vill avsluta väderaffären utan avslutet var fastlåst till söndagmorgon klockan tio, vilket senare flyttades till klockan elva. Tidigt på söndagsmorgonen var det årslägsta i starten vid Bredsjön, ner mot 30 minusgrader och temperaturen befann sig i fritt fall.


På måndag vänder det
Förra årets kallaste lopp
Det går nästan inte att ställa in ett kvallopp och jag åker oavsett temperatur. I fjol körde jag Njurunda runt i 25 minusgrader. Jag minns att vi staplade runt som pingviner med armarna längs kroppen. En och annan värmde upp, medan övriga pingviner följde dem med frusna blickar så länge ögonen kunde röra sig utan att de behövde vrida någon kroppsdel. 


Startfältet Njurunda runt 2011. Det är jag som står i mitten och kliar mig i ryggen med näsan.
Jag brukar klara kyla ganska bra, åtminstone så länge jag åker skidor. Jag genererar tillräckligt med värme i cellerna för att hålla mig varm. Problemet är före start och efter målgång. Före start står man stilla och kylan gräver sig allt längre in i kroppen. Efter en trög kallstart börjar citronsyracykeln snurra igång i cellerna och efter någon kilometer har det bildats tillräckligt mycket spillvärme i cellen för att jag ska känna mig varm. Det enda stället jag fryser på är det blottade ansiktet. Läpparna fryser fast och det blir svårt att prata och dricka med något som ska föreställa bordsskick. Men i övrigt känns kroppen bra. Jag fryser aldrig om vare sig fötter eller händer så länge jag håller farten uppe. Efter målgången kommer dock kylan ifatt och kalla kristaller gräver sig in i kläderna, täcker huden med is, fortsätter genom märgen och försöker komma åt hjärtat, känns det som. Det är som om blodet fryser till is och hela blodomloppet stelnar till ett gigantiskt åderbråck. Efter målgången i Njurunda var jag nog helt blå om man sett mig genom en värmekamera. Bara hjärna och hjärta skulle vara rött, förenat med resten av kroppen genom en tunn strimma blod som droppade och höll mig vid liv ett hjärtslag i taget.

Loppet frös till is
Klockan halvåtta satte jag mig i bilen och körde iväg. Jag var laddad och förberedd upp till tänderna. Jag hade klätt på mig ordentligt och visste att jag inte skulle frysa. Då ringde mobilen. Loppet är inställt, sa en röst långt, långt borta. Det var som att få ett allvarligt besked från en läkare. Jag grymtade något till svar och fortsatte köra någon kilometer innan jag gjorde en u-sväng på E4:an. Jag ville inte åka hem med all upplagrad energi utan stannade vid ett skidspår och åkte 20 kilometer. Det var inte en själ ute. Det rådde en isande tystnad. Tallarna stod blickstilla och inte ens kråkorna rörde sig. Det enda som hördes var det taktfasta ljudet av mina stavar och ljudet av skidor mot sträv snö.

Jag var laddad fysiskt. Först tänkte jag åka samma sträcka, ett slags Medelpad Classic light. Jag frös ingenting. I nedförsbackarna kände jag lite i ansiktet och pannbenet ... det kan ju behöva kylas av. Men jag gav upp efter 20 kilometer trots att jag inte var det minsta trött. Däremot var jag psykiskt utmattad.

Det var sista kvalloppet för mig och det frös till is mellan mina fingrar. Nu kan jag i lugn och ro ladda för Vasaloppet och Stafettvasan. Det kanske blir svårt att klara en guldmedalj från mitt nuvarande startled, men man vet aldrig. Det är ju inte så viktigt heller. Det viktiga är att åka bra och känna att man fortfarande utvecklas.

Johan i valbuken
I förra inlägget liknade jag kvaltävlingarna vid valen Moby Dick. Det var valen eller jag och nu vann valen med hjälp av vädergudarna. Den svalde mig hel och hållen. Som barn läste jag en illustrerad version av bibeln och jag minns hur någon som hette Jonah svaldes av en val och sedan satt därinne i magen i flera dagar. Jag minns att jag funderade på hur det var möjligt, för jag trodde bokstavligen på bibeln då. Nu vet jag att det är möjligt för jag sitter ju här och har ingen lust att ta mig ut. Men valen spydde upp Jonah till slut. Det ska bli spännande att se var man blir uppkastad någonstans. Helst så långt bort som möjligt från det här Ishavet.


torsdag 2 februari 2012

Den gamle och kvalet

Nu har mystiska män räknat fram seedningstider från Södra berget runt. För att kvalificera till fjärde startled i Vasaloppet var man tvungen att klara 2,45.

Vilket innebar att jag missade fjärde startled med

44 SEKUNDER!!!!

I fjol krävdes 2,38 och då var jag 13 minuter ifrån. Nu missade jag alltså målet med 44 sekunder. Jag kom närmare, mycket närmare. 44 sekunder på 40 kilometer blir en sekund per kilometer ... Jag är fortfarande nöjd med loppet - jag har aldrig åkt så bra tidigare. Men om jag bara stått längre fram i starten så hade jag klarat det och då hade allting varit fullbordat. Det var kanske den enda detaljen som jag missade och den visade sig vara ödesdiger.

Första reaktionen var besvikelse. Jag bröt nästan ihop skidor och stavar och började skriva på tidernas värsta inlägg. Nu är jag revanschsugen och har kastat det påbörjade deppinlägget i papperskorgen. Jag är arg och frustrerad på de där sekunduslingarna som jag kunde plockat varsomhelst om jag känt till deras existens. Nu har jag inget att förlora, för det känns som att jag redan har förlorat.

Vad är 44 sekunder av ett liv? Svar: ungefär 0,00000002 %. Märkligt att jag blir så besviken. Det var ju bara kval, inte allvar och inte ens Vasaloppet är ju egentligen på allvar. Det är tävling och lek, men ändå känns det så bottenlöst hopplöst. Människan är komplicerad, det inser man när man inte ens riktigt förstår sig själv.

Bland svärdfiskar och kaskelotter
Jag känner mig som den enbenta kaptenen Ahab i Herman Melvilles klassiker Moby Dick. Genom världshavens ändlösa vattenvidder jagar kapten Ahab den vita val han kallar Moby Dick. Det är Moby Dick som tagit hans ben och Ahab har svurit att jaga honom från Kap Horn till Goda Hoppsudden. Ahab är besatt och revansch är hans enda mål i livet. Det slutar med att hans båt rammas av valen och sjunker och Ahab och alla hans män dras ner i dess sugande virvel.

Min vita val är de här kvalloppen som jag dödar när harpunen tränger in i fjärde startled. Nu träffade jag valen med en harpun som nådde fram till femte, men det var ett ytligt sår och den dök ner på djupt vatten. Men jag är besatt och nu på söndag dyker valen upp igen och jag ska försöka igen och sedan igen och igen tills jag når målet eller segnar ner i spåret.


Nu gäller det att ladda harpunen med kolhydrater, nitrater och revansch. Jag ska göra allting rätt. Jag ska inte ta ut någonting i förskott eller efterskott, varken seger eller nederlag. Det ska jag aldrig mer göra. Fast å andra sidan lär jag mig aldrig. Jag är en obotlig optimist.

En annan bok flöt upp inom mig: Den gamle och havet av Ernest Hemmingway som jag läste i skolan. Efter flera månader utan fisk lyckas den gamle fiskaren Santiago fånga en gigantisk svärdfisk. Kampen är lång och till slut dödar Santiago svärdfisken. På vägen hem äts dock bytet upp av hajar. Det enda som återstår är huvudet och ett renskrapat skelett. Så kan det också gå. Man kämpar länge, men i samma stund som man uppnår målet är det borta. Medan fångsten vittrar bort drömmer man om något nytt. När fiskaren sedan går i land är det försent. Han vaknar och upptäcker att han fångat en oätlig trofé och ett skelett.

Medelpad Classic
Jag har ingen val som Moby Dick, men jag har ett val. Nästa tillfälle dyker upp nu på söndag - Medelpad Classic. Det är 46 kilometer långt och väldigt likt Vasaloppet i sin banprofil. Man startar i inlandet och åker mot utlandet längs kusten. Det är ca 100 meters fallhöjd och inte lika slitsamt som Södra berget runt. För två år sedan åkte jag på 3,18. Nu borde jag klara tre timmar. I fjol var 2,48 gränsen för startled 4 och det låter svårt, men hoppet är det sista som överger optimisten. Om allt klaffar som i söndags och om jag lägger ut skidorna längre fram i god tid, då kanske, kanske.

Att hoppas på tredje startled är att ta sig snö över huvudet. Jag hoppas jag klarar fjärde men jag ska inte bryta ihop ifall jag misslyckas. Jag ska vara ödmjuk. Jag ska ändå köra på så hårt det går och det går som det går.

Jag upprepar laddningen från förra veckan. Det var en härlig känsla att känna sig laddad vid starten och veta att man kan ge allt, att man inte har missat någonting alls. På lördag blir det 750 gram kolhydrater och 3 dl rödbetsjuice och en stund i min egen lilla vallabod. Det tycks bli kallt. Prognosen säger ner mot 20 grader. Men det är sista chansen och jag har egentligen inget val. Det är valen eller jag.