fredag 16 november 2012

Sponsrad video - hoppa av ekorrhjulet

Jag fick ett mail om en mycket märklig tävling från Sydafrikaresor. Den gör jag gärna reklam för. Själv kan jag inte delta och vi är nog många som sitter fast i ekorrhjulet. Eller ... jag kanske kan det ... ge jobbet sparken och sticka iväg. Åtminstone i tre månader ... Se videon nedan om tävlingen!


För att delta i tävlingen krävs att man signerar en avskedsansökan till samhället och att man är beredd att göra en specifik uppoffring; det kan handla om att slänga sin TV, stänga av internet eller säga upp sig från sitt jobb. I juryn sitter bl a äventyrarna Anneli Wester och Ola Skinnarmo. Den bästa motiveringen vinner en resa för två till Sydafrika. Vinnarna utbildas i viltvård och får under tre månader delta i det dagliga arbetet på en nationalpark som ligger långt bort från civilisationen.

Det finns inget internet, ingen TV ... Men springa kan man göra och det finns knappast någon mer ursprunglig löpning än att springa barfota på savannen. Vinnarna måste blogga också. Så lite internet finns det allt.

Att våga
Tre månader är tillräckligt lång tid för att bryta vanor. Det är också tillräckligt lång tid för att fundera över livet och tillvaron. Kanske se sig själv och det man gör ur ett annat perspektiv. Men när har man tre månader över mitt i livet? Fast det kanske är just mitt i livet som man borde riskera att snubbla och ta klivet ut ur ekorrhjulet? Det kanske är bättre att ta steget själv än att tvingas ut? Det finns inga ekorrhjul som snurrar för evigt.

"Att våga är att tappa fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv", sa den danske filosofen Sören Kierkegaard. Jag tror att man ska våga tappa fotfästet ibland, så länge man inte tappar taget. Om man inte återfår fotfästet efteråt, fanns det förmodligen ingen balans till att börja med.

Om jag varit lite yngre och inte haft vare sig jobb eller familj, då hade jag inte tvekat en sekund. När jag var ännu yngre än så, var nog ett jobb på en nationalpark i Afrika som en dröm. Jag drömde definitivt inte om att stå på ett kontor tillsammans med en dator. Innerst inne drömmer jag nog fortfarande om ett spännande, äventyrligt jobb. Det finns så mycket att upptäcka om djur, natur, mig själv och vårt ursprung i Sydafrika. Jag skulle lära mig oändligt mycket mer under tre månader där, jämfört med att fortsätta tre månader här. Utan dator och TV har man tid att se, göra, läsa, lyssna och lära. Och kanske upptäcka saker. Fast det är barn bäst på.

Livet är en upptäcktsfärd
Nyligen läste jag en artikel om ett barn som gjorde en av de allra största upptäckterna inom paleontologin. Det skedde just i Sydafrika. På en plats där alla redan letat. Fyndet låg rakt framför näsan. Men det krävdes en nioåring för att se det.
Skalle av Australopithecus sediba. Foto: Brett Eloff. Courtesy Profberger and Wits University. Via Wikimedia.
Malapa i Sydafrika är en av de största fyndplatserna för mänskliga fossil. Det är också en av jordens mest genomletade platser. Horder av paleontologer har dragit förbi alltsedan 1930-talet och sökt av varje kvadratmeter. Hösten 2008 tog den kände paleontologen Lee Berger, som letat fossil i området under 20 år, med sig sin 9-åriga son Matthew till Malapa. Plötsligt ropade Matthew att han hittat ett fossil. Det visade sig att pojken hittat ett märkligt käkben. Stenen med fossilet låg fullt synligt. De närmsta dagarna hittade de massor av fossil i närheten.


Många paleontologer letar ett helt liv efter fossil från förmänniskor utan att hitta något alls. De springer i ett ekorrhjul och försöker fästa blicken vid ekrarna som snurrar framför ögonen. Det gör inte barn. De vänder och vrider på ovända stenar och de hoppar in och ut ur ekorrhjul. Matthews fossil visade sig tillhöra en ny, hittills okänd förmänniska, som döptes till Australopithecus sediba. Det är kanske ett av de viktigaste fynden någonsin. Arten är mer människolik än andra arter av Australopithecus och skulle kunna vara förfader till släktet Homo, d v s till dig och mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar