söndag 22 april 2012

Myten om 2 procent

När Haile Gebrselassie vann maraton i Dubai 2009 förlorade han hela 9,8 % av sin kroppsvikt, enligt en ny och noga genomförd studie. En tiondel av Gebrselassie avdunstade och spreds över sanddynerna. Han gick ner från 58,2 till 52,5 kg. Under loppet drack han sammanlagt 1,7 liter, men svettades 3,6 liter per timme. Han minskade ungefär lika mycket i vikt när han tidigare slog världsrekordet i maraton två gånger i Berlin. Påståendet att människans prestationsförmåga minskar redan vid 2 procents uttorkning stämmer alltså inte. Den teorin är falsifierad, eftersom Gebrselassie uppenbarligen inte försämrade sin prestationsförmåga när han tappade fem gånger så mycket vätska som teorin förutsåg skulle försämra prestationen. Alla individer är olika, men det räcker med en observation för att stjälpa en teori.
Nio tiondelar av Haile Gebrselassie
Det som skiljer vetenskapliga teorier från icke-vetenskapliga är att de vetenskapliga ska kunna falsifieras, d v s en teori ska kunna säga vad som inte får ske om teorin är sann. En teori kan aldrig bevisas. En teori som säger att alla svanar är vita verifieras - men bevisas inte - varje gång man iakttar en vit svan. Om någon däremot observerar en svart svan är teorin falsifierad och måste följaktligen överges eller formuleras om så att den även förklarar svarta svanar. Gebrselassie är denna svarta svan.

Svarta svanar sågs första gången i Australien 1790. Källa Wikipedia.
Det är knappast farligt att förlora några procent av sin kroppsvikt under ett löppass. Vatten kan man dricka efteråt. Gebrselassie blev tvärtom lättare och snabbare. Om vi människor inte skulle klara att tappa några liter vätska hade vi inte överlevt på savannen. Vi är alla ättlingar till löpare som sprang i timmar mitt på dagen då det var som hetast. De litade på sin instinkt, snarare än att de följde några rekommenderade råd om procentsatser. 

Vi är egentligen bara i ”vattenbalans” just då vi har druckit oss otörstiga, sedan ökar törsten gradvis och det bästa rådet är att dricka när man är törstig. Det gjorde Gebrselassie och det bör alla göra. Törstmekanismen är en mycket pålitlig mekanism och den tvingar oss att söka upp vatten. Vi behöver alltså inte dricka för att förekomma törsten. Det ger bara onödigt skvalp i magen.

Målet med vetenskap är att formulera teorier som kan förkastas. Det är så vi närmar oss sanningen. Sanning och bevis kan man söka i religion och matematik, men i en empirisk vetenskap som t ex idrottsvetenskap, handlar det istället om att utforma modeller om hur man tror kroppen fungerar. Det är gissningar och hypoteser. Modellerna behöver inte vara sanna, det viktiga är att de kan generera intressanta hypoteser och förutsägelser som kan testas i experiment. Om observationerna i experimenten stämmer med vad modellen förutsåg (och kan upprepas av andra), då stärker det modellen och ger underlag och idéer till ännu fler testbara förutsägelser. Denna process fortskrider till dess modellen antingen förkastas i sin helhet eller modifieras. Sakta men säkert blir modellerna allt bättre på att beskriva verkligheten.

Jag tror att det finns en sanning, men den är långt, långt borta. Kanske den t o m är ouppnåelig för människan, eller att vi bara kan komma nästan oändligt nära. Tyvärr resonerar många vetenskapsmän och andra som att de har funnit sanningen och en del går så långt att de skapar grandiosa teorier som är så lösa i kanterna att de helt enkelt inte går att falsifiera. Det är så långt ifrån vetenskap som man kan komma.

Långpass i snöslask
Förra helgen lovade jag mig själv att försöka springa 30 km och jag hoppades på sol. Det var soligt, men två dagars snöfall hade förvandlat vägar och stigar till snöslask. Jag trädde på mig mina tåskor och sprang upp mot Myrans flygfält. Det var först kallt om fötterna, men jag blev snabbt varm. Efter 20 km kom jag till en fotbollsplan som var ganska torr. Jag drog av mig de blöta tåskorna och sprang 6-7 km helt barfota. Det var första gången i år och jag sprang runt som en ko på grönbete.

Jag har mycket att fundera på och det kändes befriande att springa och bryta sönder tankeloopar. Efter 10 km började tankarna flyta runt och allt kändes ganska bra. Efter 27 km ville jag inte springa längre, men jag tvingade mig själv att springa ytterligare 3,1 km. Det blev 30,1 km och det är mer än en tredjedel av Swiss Alpine. Efteråt var jag hungrig och törstig och omkring 1,8 kg lättare, vilket är lite mer än 2 procent av min kroppsvikt.


8 kommentarer:

  1. Frågan är väl också hur mycket han åt/drack upp sig dygnet/dygnen innan loppet - kanske ligger en del av hemligheten bakom de största marathonstjärnorna i att de har förmåga att lagra extra mycket kolhydrater och vätska i kroppen, så att de håller bortom nittiominutersgränsen...

    SvaraRadera
  2. Kolhydrater binder mycket vatten men det finns ju en gräns för hur mycket kolhydrater som kan lagras också. En av poängerna med kolhydratladdning som ofta glöms bort är att man frigör stora mängder vatten när de förbränns och jag tror säkert de allra bästa är särskilt bra på det. I studien följde man 13 världslöpare och alla förlorade i vikt, men även jämfört med deras vanliga vikt var viktnedgången större än 2%.

    SvaraRadera
  3. Intressant! Men vad drack Haile? Vatten, sportdryck eller både och? Jag är själv ganska anti sockerdrycker så det vore kul att veta vad världens bäste sörplar i sig. Och att dricka 1,7 l i den farten - wow!

    SvaraRadera
  4. Ingen aning vad han drack. Det står bara vätska i studien. Jag vet att Haile åtminstone i början av sin karriär bara drack vatten.

    SvaraRadera
  5. Han är säkert sponsrad av Coca cola och dricker Powerade!

    SvaraRadera
  6. Låter ganska rimligt utifrån min egna "anekdotiska" erfarenhet också. Men finns det vetenskapliga belägg för det också? Att Gebresselassie förlorar vätska när han springer är intressant men irrelevant. Det kan ju mycket väl vara så att hans prestationsförmåga faktiskt minskar alleftersom han förlorar vätska och det blir allt svårare att hålla uppe tempot. Det behövs ju någon form av jämförelse mellan olika vätskenivåer för att dra en slutsats. Dessutom så behöver det, även om det skulle stämma att en elitlöpare kan upprätthålla prestationen bra under vätskebrist, inte vara likadant för människor i allmänhet. Prestation under vätskebrist kan i sig själv vara en förmåga som måste tränas upp.
    /Artur

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Artur.
      I inlägget ovan länkar jag till en studie som visar att löparna i studien förlorade mellan 6,6%-11,7% av sin kroppsvikt (Gebresselassie 9,8%). Löparna drack efter törst i snitt 0,55 +-0,34 l/h och det är inte tillräckligt för att man ska hålla sin viktminskning inom 2%. För att göra det skulle de behövt dricka mycket mer och det skulle sannolikt påverka prestationen eftersom törst är den bästa indikatorn på hur mycket vätska kroppen behöver. Det finns flera studier som visar på ett samband mellan prestation och vätskeförlust, bl a http://bjsportmed.com/content/38/6/718.full.

      Radera
    2. Ok tack, intressanta länkar! Om du vet någon studie som undersöker hur träningsbar förmågan att presentera under vätskebrist är får du gärna posta den.
      /Artur

      Radera