lördag 14 januari 2012

Tankar gör dig långsam

Jag har svårt att förstå gångsport eftersom det känns och är onaturligt att gå fortare än 2 m/s. Däremot har jag inte svårt att förstå tjusningen med att gå. Det är en annan upplevelse än att springa. När jag springer hinner jag inte ta till mig omvärlden på samma sätt som när jag går. Ju fortare, desto suddigare blir intrycken. Naturen rusar mot mig och jag fixerar blicken i fjärran som en jägare. När jag springer riktigt fort är det som om horisonten rullar ihop och kröker sig till en tunnel med slutmålet i andra ändan.


När jag går då står naturen stilla. Jag går in i naturen som i en sal och varje steg ger en ny upplevelse för sinnena: en ny doft, en ny färg, nya ljud. När jag springer blandas alla skillnader ut och färger, dofter och ljud suddas ut till ett bakgrundsbrus.

När jag vandrar har jag mer tid att tänka. Att springa är mer som en rening eller meditation, beroende på ansträngning. Tankarna kastas runt och de går inte riktigt att kontrollera när de svingar sig över synapsklyftorna och efteråt har jag kanske löst ett problem genom att olika tankar har hakat fast vid varandra utan att jag var medveten om det. När jag går följer mig tankarna mer som en lydig hund. Men inte ens då jag går kan jag tänka klart om jag får en svår fråga. Då vill jag stanna upp och tänka och kanske titta ner i marken eller snett upp i luften. Varför är det så? Jag har varit inne på det i flera inlägg på sista tiden och det beror på vår begränsade kapacitet i prefrontala barken.

Mentala utmaningar är krävande
Om jag frågar dig vad 1 + 1 eller 5 + 5 blir, då svarar du förmodligen glatt 2 eller 10. Men om jag frågar dig vad 321 + 543 eller 18 x 13 blir, då känner du förmodligen en smula obehag och lite motvilja mot att ta dig an uträkningen. Det är fler bitar att hantera i arbetsminnet. Vi vill inte ta våra begränsade resurser i anspråk för då måste vi stänga av något annat, som att gå eller springa. Hjärnan protesterar och det känner vi som ett obehag. 



Vi vill spara på vår begränsade kapacitet i prefrontala barken och undviker därför instinktivt sådant som försöker lägga beslag på denna dyrbara resurs, som t ex nya vanor som kräver viljestyrka eller en komplicerad huvudräkning. I prefrontala barken finns vårt arbetsminne och det är den enda delen av hjärnan som är kopplad till hela hjärnan. Arbetsminnet är en portvakt som har nycklarna till tusentals portar som i sin tur leder till miljarder portar. Dess kapacitet motsvarar en liten miniräknare från 70-talet inbäddad i en hjärna vars förmåga överstiger en gigantisk superdator.

Mental trötthet och fysisk styrka
Vi brukar säga att huvudräkning tillhör våra mentala förmågor. Men människan är inte uppdelad i en kropp och en själ utan en helhet och därför torde de mentala förmågorna påverka vår fysik. I en ny studie kunde man se detta samband mellan mental ansträngning och fysisk trötthet. I studien lät man en grupp frivilliga styrketräna tills de blev helt uttröttade samtidigt som de fick frågor av typen "om man har ett tal X och multiplicerar det med 4 och sedan med 7, vad har vi då för tal". En annan grupp styrketränade utan att utsättas för frågor. Forskarna mätte sedan hur fort de blev uttröttade och hur snabbt de återfick styrkan under vilan efteråt. Föga förvånande visade det sig att de som tvingades svara på frågor förlorade styrka, de orkade inte träna lika länge och det tog längre tid för dem att återhämta sig.

Om man vill springa lite sämre så är det bara att sätta igång med lite huvudräkning. Riktigt vad det beror på vet man inte säkert, men både löpning och huvudräkning hämtar energi från samma resurs - hjärnan. Man såg också att det sympatiska systemet aktiverades av huvudräkningen - förmodligen p g a stress - vilket frigjorde noradrenalin som höjer pulsen. 


Huvudräkning ...
Det är nog bäst att inte tänka alls. Den bästa löpningen är den som man springer med "flyt", det som kallas att komma in i andra andningen eller ”runners high”. Om vi lägger undan tankar och funderingar i en mapp innan vi springer, då är det lättare att vara ett med löpningen. Tänk efter före och efter, men inte medan du springer, kan man kanske säga, eller:

Tänk inte så mycket. Spring istället!


PS
Återkommer snart med ett inlägg hur det går på Våffelrännet som jag tänkte åka i morgon, men jag uppdaterar träningsdagboken som du hittar till höger med resultatet så fort jag kan. Jag ser det som ett kvalitetspass eftersom jag inte har tid att ladda som inför en tävling. Jag ska försöka att inte tänka så mycket, däremot kanske jag tankar några dl rödbetsjuice några timmar innan.


3 kommentarer:

  1. Den verkligt intressanta utmaningen kommer ju när man ska fortsätta tänka klart och samtidigt prestera fysiskt, trots att man är körd i botten. Som i orientering, alltså. Gärna på natten, under en rejäl blodsockerdipp och med lite yttre press i form av högtalarljud och löpare som far förbi och verkar veta precis vart de ska.

    När det gäller ren löpträning på väg och stig har jag svårt att associera den med tömd hjärna. Det är precis tvärtom för mig: jag tänker i ADHD-tempo när jag springer och associerar vilt – gärna ackompanjerat av någon jobbig hitlåt eller en knepig grammatisk fras på något utländskt språk.

    Förmodar att det är en av förklaringarna till att jag aldrig har blivit någon speciellt bra löpare ...

    SvaraRadera
  2. Första gången jag lägger in kommentar men jag har regelbundet läst under lång tid.
    En annan riktigt bra bloggare la nyligen in en syftning till hur man i fotbollsträning gör det motsatta, man vill få spelarna att tänka så mycket som möjligt samtidigt som man tränar.
    http://sportsillustrated.cnn.com/2011/soccer/12/17/blizzard.sinnott.mental/index.html
    Finns det något att hämta därifrån för oss som löptränar?

    SvaraRadera
  3. Olle: Orientering är en riktig utmaning. De bästa springer bara på, de har väl karta i huvut som duvor. Men jag har alltid svårt på slutet. Vänder kartan uppochner osv. Måste bli bättre på det ...

    Richard, vilken tur att du kommenterade för det där var en av de bästa sportartiklar jag läst någonsin och den gav väl upphov till tio nya inlägg i min skalle som jag väl förmodligen aldrig hinner skriva. Bruyninckx har förstått att kropp och hjärna hänger ihop och det är det inte många som tänker på utan man tränar kroppen för att prestera inom idrott och hjärnan för att prestera i den akademsika världen. De lag som är först med att kombinera kommer att få en fördel av detta och Bruyonix är lite före andra. Bara en sån sak som att dansa samba aktiverar ju en mängd neuroner och muskler som kommer till användning i andra sammanhang som kanske ger den lilla lilla fördelen som avgör. Som sagt, superintressant artikel, tack för den!

    Till din fråga om löpning. Under träning kan det vara bra att tänka på just löpning. Hjärnan tänker helst i bilder och vi kan bara ha en bild i taget i hjärnan. Därför bör man endast ta med sig en tanke per träningstillfälle och kanske nöta in den tanken under en period och i bästa fall blir tanken automatiserad och under tävling är det bara att springa. Hjärnan ska vara tom på tankar om motorik (bättre att tänka på framgång och mål och sånt då) då och allt man övat in ska ske automatiskt, annars kommer det in brus i banorna mellan hjärna och muskler. Ju mindre brus, desto mer perfekt rörelse. Så mitt tips för en löpare är att försöka samla på sig ett antal löptankar att tänka på, som att kanske landa på ett annat sätt, tänka på hållningen, öka stegrekvensen, springa som att det är ett tak 10 cm ovanför huvudet, osv beroende på vad man känner att man behöver öva på för att utvecklas. Men bara en tanke per löpning.

    SvaraRadera