måndag 14 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Löpning och ibuprofen

Många löpare använder icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som ibuprofen för att dämpa smärta och inflammationer. Inflammationer spelar en nyckelroll i läkningen av skador. Behandlar man en läkningsprocess, torde läkningen bli sämre.

Studier visar att NSAID-användning är särskilt utbredd bland utövare av ansträngande uthållighetssporter som maraton och ultralöpning. Enligt vissa uppskattningar tar så många som 75 procent av långdistanslöpare ibuprofen eller andra NSAID före, under eller efter träning och tävling.

Sedan tidigare vet man att NSAID kan bidra till njurproblem hos uthållighetslöpare. NSAID minskar kroppens produktion av prostaglandiner. Prostaglandiner sätter igång processer som bidrar till smärta och inflammation. Prostaglandiner får också blodkärlen att utvidga sig, vilket ökar blodflödet till det drabbade området. Syftet är ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.



lördag 12 augusti 2017

Neuromyter och lärstilar

I en ny studie har en grupp amerikanska forskare tagit reda på hur lärare, allmänhet och studenter som har gått neurovetenskapliga utbildningar ser på olika neuromyter. Neuromyter är vanliga missuppfattningar om hjärnforskning, varav många avser lärande. Forskarna fann att det är vanligt att tro på dessa neuromyter och att utbildning i neurovetenskap till viss del bidrog till att minska dessa felaktiga föreställningar.

Men spelar det någon roll om människor tror på neuromyter? Ja, inte minst när det handlar om utbildning och lärare. Om man t ex tror att alla barn som har dyslexi läser bokstäver baklänges, vilket 59 procent av alla lärare i studien trodde, påverkar det såklart kvaliteten på den hjälp barnet får.


En av forskarna bakom studien, Kelly Macdonald vid University of Houston, hade tidigare jobbat som lärare och stötte på många neuromyter under sin lärarutbildning. För att ta reda på hur dessa neuromyter levde ute i samhället, gjorde hon tillsammans med andra forskare en onlineundersökning där lärare fick svara sant eller falskt om en rad påstående om vanliga neuromyter. De testade också allmänheten och personer som hade studerat neurovetenskap, för att se om kunskap om hjärnan påverkar tron på neuromyter.

Studien visade att tron på neuromyter är utbredd, men att utbildning och särskilt neurovetenskap, minskar tron på myter. Allmänheten trodde på 68 % av neuromyterna, lärarna på 56 % och av de som studerat neurovetenskap trodde 46 % på neuromyter.

De neuromyter som flest trodde på var:
  • Myten om lärstilar, att individer lär sig bättre när de får information i sin föredragna inlärningsstil (taktil, auditiv eller visuell). 
  • Mozart-effekten (att klassisk musik främjar inlärning). 
  • Att dyslexiska barn ser bostäver baklänges. 
  • Att vi använder 10 % av hjärnan
  • Hur socker påverkar uppmärksamhet. 
  • Att vi antingen använder den högra eller den vänstra hjärnhalvan

Vad kan man göra åt detta? Enligt lärare i min omgivning lär man (åtminstone för några år sedan)ut lärstilar på lärarhögskolorna. Det är där man måste börja. Ut med myterna, in med den beprövade vetenskapen. Varför har t ex myten om lärstilar ett sådant grepp om lärarna? Det vimlar av kurser och jag har själv blivit klassificerad på en kurs. Som tur var brydde jag mig inte om den diagnosen, men många barn får en etikett och tror att de lär sig bäst genom att lyssna eller genom att se. Kanske känns det bra att klassificera och att bli klassificerad? Lärstilar skapar ordning i kaos. Men det är en inbillad ordning. Det vetenskapliga stöder obefintligt.

Ut med lärstilar och in med hjärnorna
I ett upprop i The Guardian i våras uppmanade 30 framstående hjärnforskare och psykologer skolorna att kasta ut lärstilar. De skriver att lärstilar är ineffektivt, ett slöseri med resurser och eventuellt skadliga eftersom det kan påverka elevernas utveckling. Myten om olika lärstilar skadar särskilt lågpresterande elever. De får en etikett som förstärker deras identitet och de missar därmed den variation som kanske krävs för att de ska utvecklas.

Jag lär mig en del saker genom att läsa böcker, andra saker genom att göra, prata och höra. Ju fler sinnen, desto bättre knyts kunskapen samman. Lärstilar främjar ett statiskt tänkesätt, men nu vet vi hur viktigt det är med ett dynamiskt tänkesätt. Hur vi ser på oss själva och vår förmåga, påverkar hur vi lyckas i livet. 

torsdag 10 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Peak - så blir du bäst



Det finns hur många böcker som helst som handlar om hur man blir bra, bättre och bäst. En del är bra, men de flesta är ganska intetsägande. De handlar ofta om någon som lyckats och som sedan ger tips om hur man följer han eller hennes väg till framgång. Men det finns bara en väg: hårt, fokuserat arbete. Det är den enda vägen till framgång. Det menar psykologen K. Anders Ericsson. Nyligen kom han ut med boken Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt.



Ericsson tror inte på medfödd potential eller på det som kallas ”talang”. Med stöd från de senaste decenniernas forskning om hjärnans plasticitet och sin egen forskning under de senaste 30 åren, riktar han i Peak in sig på människans förmåga att forma och skapa sin egen potential. Det finns såklart ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


söndag 6 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Fem saker som händer i hjärnan när du springer

En tydlig skillnad mellan människan och vår närmsta släkting schimpansen är sättet vi rör oss på. Schimpanser går och springer på alla fyra. Om de går på två ben vaggar de fram. De orkar bara springa fort i några hundra meter. De kan inte svettas och blir lätt överhettade. Vi människor rör oss dock smidigt på två ben. Vi orkar springa länge och kan göra oss av med kroppsvärme genom att svettas. De utvecklades till fruktätare. Vi utvecklades till jägare och samlare. Människan tvingades använda hjärnan för att spåra, förstå och jaga bytet. Hjärnan växte. Vi blev savannens bästa uthållighetsjägare. Till skillnad från schimpanser gillar vi att springa.

Nu har de tekniska utvecklingen distanserat oss från vår evolutionära historia. Vi har gått från löpare till sittare. Men löpning är bra för oss. Forskning visar att löpning påverkar vår uppmärksamhet, minne, kognition och våra sinnen. Vi behöver våra hjärnor och hjärnan behöver löpning. Här är fem saker som händer i din hjärna när du springer:

1. Hjärnan växer
För ganska exakt 20 år tittade hjärnforskaren Fred Gage och några kollegor lite närmare på vad som hände i hjärnorna ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


torsdag 3 augusti 2017

Hjärnfysikbloggen: Djupvila i fjällen

På måndag börjar jag jobba. Sommaren är slut, som man säger. Fast en sommar kan inte ta slut. Ett kexpaket kan ta slut. Sommaren flyttar sig bara. Den följer jordaxelns lutning. Om tio månader är sommaren här igen. Vad vore sommaren utan höst, vinter och vår?
Manarola i Cinque Terre.

Semestrar tar dock slut. Det blev en resa till vackra Cinque Terre och två resor till fjällen. Italien var kultur och folkliv, fjällen storslagen tystnad och ensamhet. I fjällen gick jag offline och offpist. Mobiler och sociala media tär på krafterna och försämrar förmågan att fokusera på det som är viktigt. Vi rör våra mobiler 2167(!) gånger per dag. Strax före sommaren kom en studie som visade att mobiler suger kognitiv kraft även om de är avstängda och ligger i en väska. Eftersom mobiler hela tiden är på i våra hjärnor, är det som om vi ständigt multitaskar.

Kaffe with a view.


Det fick mig att tänka efter. Jag lägger ...


Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


söndag 30 juli 2017

Hjärnfysikbloggen: Steglängden

Din löphastighet avgörs av två faktorer: steglängd och frekvens. Det betyder inte att längre steg är bättre, det betyder bara att bra löpare kommer längre på varje steg. Du blir knappast snabbare av att ta längre steg, men om du tränar så att du blir snabbare blir steget längre. Svårare än så är det inte. Men kan man manipulera sin steglängd på något sätt?

Den amerikanska löparen Jared Ward (sexa på OS i maraton 2016) har tillsammans med professorn i biomekanik Iain Hunter vid Brigham Young University försökt hitta ett svar på den frågan. De kom fram till att den steglängd löpare själva väljer är optimal.

“Don’t worry about changing your stride length,” säger Hunter i ett pressmeddelande från Brigham Young University. “You should just leave it alone or you’re going to use more energy in the end.”

I studien mättes energianvändningen hos 33 löpare samtidigt som de sprang med olika steglängd i 20 minuter. Av dessa var 19 erfarna löpare, medan 14 aldrig ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


lördag 29 juli 2017

Hjärnfysikbloggen: Lindansare

Förr var stress något man skulle undvika. Stress var entydigt dåligt. Nu tycks det snarare handla om hur man själv ser på stress. De som ser stress som ett problem, får ofta problem. De som ser stress som en möjlighet, tar sig ofta vidare och upptäcker nya sidor hos sig själva. Hjärtat ökar takten för att öka prestationen, inte för att få dig att stamma och tappa tråden.

Elitidrottsmän är bättre på att se fördelar med stress. De utsätter sig för fler utmaningar och svårigheter. Problem som tornar upp sig leder till stress och genom att bemästra stress och lösa problem, blir du bättre på att hantera stress och lösa problem i framtiden. Alla kan bli bättre på det. Det är det som är träning. Den bästa träningen liknar det som händer på match eller tävling. Det är enklare att balansera på en lina som ligger på en trottoar än att verkligen gå på lina. Det är skillnad på lek och allvar, men ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen ...


onsdag 5 juli 2017

Hjärnfysikbloggen: Prestera under press

Att prestera under stress är en viktig färdighet. En del är bättre på att prestera under stress än andra. Eftersom man blir bättre på det man gör ofta, borde t ex elitidrottare vara bra på att prestera under stress. De utsätter sig ju oftare för utmaningar och svårigheter, både på tävling och träning.

I en studie från University College London i samarbete med Dunlop Tyres försökte forskare lista ut hur förmågan att hantera stress och överraskande situationer skiljer elitidrottare från motionärer. En elitidrottare måste har kontroll över reflexerna. Det är deras jobb. Det är det deras hjärnor sysslar med.

I en intervju säger studiens ledare, professor Vincent Walsh: "What often sets some people apart from the rest is not how good they are in the practice arena, but how good they are under pressure. We wanted to test these guys to see if we could probe what sets them apart. In some of the participants’ fields, split second decision- making can result in the ultimate difference.”

Syftet med studien var att ta reda på hur viktig den mentala prestationsförmågan är för att hantera påfrestande situationer, vare sig det rör sig om vardagliga utmaningar eller adrenalinstinna intensiva situationer.

Fem elitidrottare och fem motionärer ingick i studien. De senare fungerade som kontrollgrupp. I den professionella gruppen fanns Alexander Polli, som till vardags kastar sig nerför bergsväggar i en sport som kallas wingsuit. Det låter ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.


måndag 3 juli 2017

Om tro och förväntningar

Den vanligaste anledningen till att folk inte tränar är att man tycker det är för jobbigt. Det är inte värt det. Motivationen är för låg. Så då gör man något annat istället, som att äta glass framför teven. Det är inte särskilt jobbigt att sitta framför teven och slafsa i sig glass, men risken är stor att kroppen blir jobbigare att bära runt på om man alltid väljer TV och glass framför träning. På sikt är det mindre jobbigt att välja träning.

Men folk kanske avstår från träning för att de tror att de måste köra hårt? I en ny studie upptäckte psykologen Hendrik Mothes och hans team vid Institutionen för idrottsvetenskap vid universitetet i Freiburg att de egna förväntningarna har ett stort inflytande på hur jobbig man uppfattar träning. Forskarna fann också att hur väl personen kände sig själv spelade en stor roll i denna upplevelse.

I studien ingick 78 testpersoner som cyklade på en stationär cykel i 30 minuter. Innan de började cykla angav de hur pass vältränade de trodde att de var. Därefter blev de ombedda att sätta på en kompressionströja tillverkad av en känd idrottare. Medan de cyklade frågade forskarna hur ansträngda de kände sig. Innan testerna tittade testpersonerna dessutom på filmer som antingen betonade de positiva hälsoeffekterna av den kommande cykelaktiviteten eller dämpade förväntningarna. Syftet med filmklippen var att påverka testpersonernas förväntningar på träningen.




Resultat av studien visade att träningen upplevdes som mindre ansträngande för testpersoner med positiv förväntningar. Ju mer vältränade de uppfattade sig själva som, desto starkare var den effekten. De positiva förväntningarna hjälpte emellertid inte de som såg sig själva som dåligt tränade. Forskarna fann också att kompressionströjan gjorde att det kändes lättare för de som såg sig som dåligt tränade, men för de som ansåg sig vara vältränade gjorde tröjan ingen skillnad. "Merely the belief that the shirt would help, did help the 'unsporty' subjects to have a lower perception of strenuousness during the exercise", förklarar Mothes i ett pressmeddelande.

Dessa resultat är ytterligare bevis på att placebo-effekten. Studien visar också att det spelar stor roll vad du tror om dig själv och olika produkter. Studien visar inte minst att de som själva ser sig som dåligt tränade och känner låg motivation, för dem kan olika sportprodukter minska upplevelsen av ansträngning. Men de måste tro att det kommer att kännas bättre.

Läs mer om hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.


söndag 2 juli 2017

Fysisk aktivitet minskar risken för Alzheimer

Personer med hög risk för Alzheimers sjukdom och som är måttligt fysisk aktiva har bättre ämnesomsättning av glukos i sina hjärnor jämfört med de som bara tränar lätt, enligt en ny studie.

Studien publicerades denna vecka i Journal of Alzheimers Disease och baseras på 93 symptomfria medlemmar av Wisconsin Register för Alzheimers Prevention, som med mer än 1500 registrerade medlemmar är världens största databas för personer med hög genetisk risk för Alzheimer.


Forskarna mätte och kvantifierade först deltagarnas fysiska aktivitet under en vecka. Därefter delades deltagarna in i tre aktivitetsnivåer: lätt, måttligt eller hårt. Lätt fysisk aktivitet motsvarade en långsam promenad, måttlig var en snabb promenad och ansträngande löpning klassades som hård. Sedan analyserades den fysiska aktiviteten analyserades för att bestämma hur aktiviteten motsvarade ämnesomsättning av glukos - ett mått på nervcellernas hälsa och aktivitet - i områden i hjärnan som har försämrad ämnesomsättning av glukos hos personer med Alzheimers sjukdom.

Måttlig fysisk aktivitet var förknippad med hälsosammare (högre) ämnesomsättning i alla analyserade hjärnområden. Forskare noterade en gradvis fördel: de som ägnade mer tid per dag åt måttlig fysisk aktivitet hade bättre ämnesomsättning av glukos än de som tränade mindre tid. Hård träning hade positiva effekter på hippocampus, men inte lika omfattande i hela hjärnan som måttlig träning.

"This study has implications for guiding exercise 'prescriptions' that could help protect the brain from Alzheimer's disease
," säger studiens huvudförfattare Ryan Dougherty. "While many people become discouraged about Alzheimer's disease because they feel there's little they can do to protect against it, these results suggest that engaging in moderate physical activity may slow down the progression of the disease.”

De flesta klarar av en rask promenad som sätter igång hjärtat och skyddar hjärnan. Det svåra är att motivera sig att gå raskt och länge, särskilt när man blir äldre. Det är trevligare och mindre ansträngande att gå sakta. Men om du har föräldrar eller mor- och farföräldrar som drabbats av Alzheimer, är en rask promenad eller en lugn löptur kanske det bästa du kan göra för att minska risken att också du drabbas.

Läs mer om hjärnan och löpning i Hjärnfysikbloggen.

torsdag 29 juni 2017

Ibland är vitt bröd bättre än surdegsbröd

Vad betyder ordet nyttigt? Surdeg baseras på urgamla bakterier och jästsvampar. De har bakats i tusentals år och anses nyttigt. Vitt bröd är däremot onyttigt. Det är industriellt och nytt. Surdeg har dessutom ett lågt GI-värde (glykemisk index). GI-värdet räknas utifrån hur 50 gram kolhydrater i livsmedlet påverkar blodsockerhalten och som referens används vitt bröd som har GI-värde 100.

Redan för två år sedan kom en israelisk studie som visade att det fanns stor variation på hur glass och sushi påverkade blodsockret hos olika personer. Nu har samma forskare gjort ytterligare en studie, denna gång på surdegsbröd och vitt bröd.


För att testa de båda brödtyperna rekryterades 20 personer. Hälften av dem åt surdegsbröd i en vecka, sedan åt de normalt i två veckor och därefter vitt bröd i en vecka, medan den andra halvan gjorde tvärtom. Forskarna räknade mikrober, blodtryck, blodsocker, vikt, hormoner och molekyler. Forskarna kunde inte upptäcka någon signifikant effekt av brödtyp på någon faktor.

De flesta fick - som man kunde förvänta sig - högre blodsocker av vitt bröd än av surdeg. Men det gällde inte alla. En del fick högre blodsocker av surdeg. Det betyder alltså att mat inte kan klassificeras enligt något index. Mat är mat i ett sammanhang. Matens näringsvärde bestäms av mikrober, gener, näringsämnen och annan mat.

Det var visserligen en liten studie, men designen med en överkorsningsstudie betyder att en liten förändring i någon faktor borde ha visat sig. Brödet ändrade flera faktorer, men den förändringen kunde inte kopplas till typ av bröd.


En bild-abstract av studien.


Leder de olika bröden till samma effekt, eller är det så att bröd ger olika effekter i olika människor? Det var det intressanta budskapet i studien. Forskarna kunde nämligen förutsäga effekten av bröd med hjälp av en algoritm baserad på personernas mikrobiom (tarmflora).

De generella rådens tid är snart förbi
Studien ändrar sannolikt inte de gällande kostråden om att äta grovt bröd och att undvika vitt bröd. Men studien visar på baksidan med generella råd. Generella råd gäller i genomsnitt. Mänskligheten är förvisso normalfördelad, men ingen människa är normal. Det normala är en punkt längs en statistisk kurva. Det är den verkliga slutsatsen av studien. Människor är olika och glykemiskt index är ett genomsnitt. För att ge korrekta svar krävs det att experter har koll på varenda molekyl i människan, maten och miljön och det kommer aldrig finnas en sådan mänsklig expert. Forskarna i studien visar vägen till framtiden. De använde en algoritm för att förutsäga effekterna. I framtiden går vi inte längre till experter för att få svar, utan till algoritmer. Det gör vi redan nu. Själv frågar jag alltid algoritmerna bakom google. Om jag ställer rätt fråga, brukar jag få ett bra svar. Det svåra är att komma underfund med vad som är rätt fråga.

Läs mer om hjärnan och löpning på Hjärnfysikbloggen.


onsdag 28 juni 2017

Hjärnfysikbloggen: Löpning pumpar ut BDNF i hjärnan

Löpning är bra för hjärnan, för minne och lärande. Ur ett evolutionärt perspektiv är dessa processer sammanflätade för att säkerställa överlevnaden hos djur och människor. Fysisk ansträngning är vanligtvis ett svar på fara eller hunger. Fara och hunger har inte bara tvingat människor och djur att röra sig och springa, utan också medfört ökad plasticitet så att hjärnan lärt sig undvika faror och hitta mat. Det är viktigt att hjärnan anpassar sig till nya stresskällor, lär känna nya platser och lär sig var faror och byten finns. Allt detta kräver en hjärna som uppdaterar sina modeller och gissningar.

I åratal har forskare vetat att hjärnorna hos djur och människor som tränar regelbundet är annorlunda än hjärnorna hos de som sitter stilla. Djurförsök visar att löpning leder till att det skapas nya nervceller i hippocampus, som är en del av hjärnan och viktigt för minne och inlärning.

Forskare tror att motion åstadkommer detta genom att uppmana hjärnan att pumpa ut ett protein som kallas brain-derived neurotrophic factor, eller BDNF. BDNF fungerar som ett ”hjärngödsel" och hjälper nervceller att växa och överleva och stärker ...

Läs fortsättningen på Hjärnfysikbloggen.